På lördag kväll den 29 september, en grå och kall höstdag i Övik, gick jag förväntansfull till Pingstkyrkan. Det var inte någon gudstjänst eller brassorkesterövning som väntade, nej det var en konsert av Stockholm Chamber Brass.

Jag förstod att detta arrangemang av Örnsköldsviks Musiksällskap med stöd av Musik i Västernorrland, skulle vara lite ”smalt” och kanske nördigt – alltså för åhörare som förstår den innersta kärnan av musik med finess och kan uppskatta sådant som inte klassas som ”mainstream”. Jag fick helt rätt.

Inledningen på denna konsert var en Mini Overture, skriven av Witold Lutoslawskis och uppförd första gången 1982. Olika klanger och ackord avlöste varandra under styckets korta tre minuter – som kändes avsevärt längre. Publiken, som till en del verkade skräckslagen, bävade för vad en hel konsert i denna stil skulle förorsaka med hälsan. Det andra stycket som var skrivet av Britta Byström. ”La fugitive”, var lite snällare, men även här lekte kvintetten med olika futuristiska klanger.

Grannen i bänken bredvid skickade iväg barnen till lekrummet då han insåg att det här inte var en barnvänlig tillställning.

Ja skämt åsido, de två inledande styckena visade på en otrolig musikalitet och teknikalitet. Akustiken i Pingstkyrkan och de extremt professionella musikerna gjorde att svårbegriplig musik ändå gav kårar av välbehag.

Många av åhörarna var själva musiker i någon form. Stora delar Norrlandsoperan från Umeå, hade rest ned till Övik för denna kväll och vi var flera från Pingstbrass som njöt av klangerna i brassmusiken.

Min bänkgranne, Kenneth, är trumpet- och brasspedagog och själv en mycket duktig trumpetare, både inom klassiskt och jazz. Kenneth viskade till mej; ”kolla två st. Monette XLT C-trumpeter…. ”

-Jag har satt mej för att kunna se Urban Agnas tydligt, säger Kenneth och jag nickar – det har jag också gjort! Dessutom ser jag att Tom Poulsen, som sitter mitt emot Urban, har ett Monette 2S3-munstycke, precis som jag…

Stockholm Chamber Brass bildades redan 1988. Gruppen har gett ut sex rosade CD och kvintetten räknas som en av de absolut ledande ensemblerna i världen i sin genre. Man har fått över 40 verk specialskrivna åt sig av kända kompositörer.

Alla fem medlemmarna i ensemblen är var och en mycket framgångsrika solister på sina instrument och även passionerade pedagoger i den högre skolan.

Urban Agnas, är sedan 2002 professor i trumpet vid musikhögskolan i Köln. Som kuriosa kan man nämna att han deltog på scen i Eurovision Song Contest 1988 tillsammans med Tommy Körberg då de framförde bidraget ”Stad i ljus”.

Tom Poulson, även han trumpetare och brasspedagog, är född i Danmark och har studerat hos de stora läromästarna och spelat professionellt i många världsberömda symfoniorkestrar.

Den enda kvinnan i ensemblen är Annamia Larssonpå horn. Annamia undervisar till vardags på Kungliga musikhögskolan och spelar både i Hovkapellet och Kungliga operan. Som gästsolist är hon ofta anlitad både inom och utom Sverige.

 

 

På den tyngre sidan i kvintetten spelar Jonas Bylund trombon och Sami Al Fakir tuba.

Denna kväll imponerade Jonas både med sitt trombonespel och sina recitationer av Shakespeare. Jonas som är trombonprofessor både hos musikhögskolan i Hannover och NMH i Norge, spelar med stora orkestrar och ensembler i hela Europa.

Sami Al Fakirhar studerat tuba under professor Michael Lind på Kungliga musikhögskolan och efter examen är han frilansmusiker och underhållare. Sami spelar tuba med Sveriges- och Norges största symfoniorkestrar, men i andra sammanhang är han trummis, sångare och entertainer tillsammans med bl.a. Henrik Schyffert, Sissela Kyle och Maria Lundqvist. Sami är ett av sex syskon i den supermusikaliska familjen Al Fakir. Brodern Salem Al Fakir, torde både unga och gamla TV-tittare känna till från bl.a. Bolibompa…

Men nu tillbaka till kvällens konsert. Den brutala inledningen övergick snart till en intressant blandning av texter från William Shakespeare med ett antal olika musikstycken i renässansstil. Musiken var skön och nyanserad och Jonas läste texterna med stor inlevelse medan musikstyckena i bakgrunden underströk det känslosamma och tjänstgjorde som utropstecken där det behövdes dramatik. Här kan jag även nämna Urbans goda taktsinne och koordination när han samtidigt med att han spelar omväxlande piccola och C-trumpet, även hanterar en hel uppsättning trummor och rytminstrument.

Efter en mingelpaus, avslutade Stockholm Chamber Brass med verk av Malcom Arnold, Anders Hillborg och Igor Stravinskij. Publikens uppskattning kunde man inte ta miste på. Applåderna blev både långa och kraftfulla. Publiken ropade efter ett extranummer och ensemblen bjöd på ett för kvällen helt annorlunda stycke. När Olle Adolphsons romantiska visa ”Nu har jag fått den jag vill ha” klingade ut i Pingstkyrkan var cirkeln sluten och publikens stora leenden gick inte att ta miste på. Den här kvällen bjöd på ”extra allt” som man brukar säga.

För oss lite nördiga amatörmusiker var det en högtidsstund då vi njöt av extremt välklingande och nyanserade instrumentalister, perfekt intonation, perfekt tajming och professionell andningsteknik som till och med tar hänsyn till sitthöjd och placering av rygg, bäcken och fötter.

Ni som har möjlighet att lyssna till Stockholm Chamber Brass – ta chansen, ni kommer inte att bli besvikna.

//Bosse Lundquist – Pingstbrass i Övik