Snart är det dags för lite välförtjänt sommar rekreation, särskilt efter denna ovanliga långa och snörika vinter som vi haft här uppe i norr.    Intensivt har det varit på brass fronten här i Ö-vik, precis som det ska vara.

Bland annat har vi haft vår sedvanliga övnings dag och konsert i frälsningsarmens lokal i Umeå tillsammans med våra vänner från frälsningsarmen i Skelleftehamn, sedan veckan efter var vi några stycken upp till Umeå igen för att förstärka Skelleftehamns musikkår i samband med besöket av Sveriges nya samfunds ledare för FA , nämligen kommendörerna Clive och Marianne Adams.  Sedan har vi haft möjlighet att spela hos andra samfund runt om på hemma plan.

Eftersom jag ofta har uppdrag i Stockholm har jag hunnit delta i City Brass då och då, och hann vara med på årets ”Rhapsody in Brass” i Skeppsholmskyrka och Hendon Bands besök i Södertälje (se separata artiklar).

Musikmästare för Hendon band – Stephen Cobb, sa en sak jag la särskilt märke till, att trots att han var också dirigent för den anrika International Staff Band, så prioriterade han sin hemkår i Hendon först och främst, och framhävde att den lokala kårens verksamhet var viktigast. Hendon Band hade som vanligt stöd och backning av sin kårofficer med sej på resan. När hade vi vår pastor med oss på en blås resa sist ? I det flesta fall var det säkert många, många år sedan. Det samma gäller att någon från pastors teamet visar sej på en övning. I de ”gamla goda tiderna” bad församlingen offentligt för musikkåren innan de gav sej iväg på en resa – både i Sverige och utomlands. Vi har nyligen varit en mindre ensemble tre veckor i Öst Afrika – och sedan en större ensemble på en turné i Israel, men intresse och backning från den lokala församlingens ledning är obefintlig – tror inte ens att den vanliga församlings medlemmen vet om det ! Utöver lovsången, upplevs församlings musikliv som ”en stat inom en stat” på många platser.

Vid mina rund resor upptäcker jag att samma fenomen finns lite överallt, orkesterns stolar som fanns på estraden är nu bort plockade och måste hämtas varje gång från en skrubb någonstans och inte alltid på samma våningsplan, en del måste öva i andra kyrkor, de finns de som är helt fristående från sin eget samfund, de flesta spelar mycket sällan i sin egen församling, somliga t.o.m. aldrig! De flesta musikanterna idag har gladeligen frivilligt köpt sina egna instrument – det är kanske över femtio år sedan man fick något församlings stöd för instrument köp – och noterna köper de flesta brass band själva, så brass bandet belastar sällan församlingens ekonomi. Det är inte utan att man ibland känner sej hunsad och ”not wanted” som brass musiker i församlingens brassband idag, inte konstigt att många söker sej till andra utlopp för sin gåva. Nog är vi ”en stat inom en stat” i många fall.   Tack och lov att det finns undantag.

Nu har man nyligen återvänt från vår Israel resa- ett land där även Palestinier vill ha en ”stat inom en stat”. Det blev en lyckad resa där vi kände Guds närvaro påtagligt på många platser (se separat artikel) Vi kunde verkligen säga att vi ”gick i dag där Jesus gått – och själv Han var mej när”.

Må denne samma Jesus vara med oss alla, var och en, våra församlingar, våra brass band, och att vi den kommande sommaren och alltjämt får känna att Han är oss alltid nära.

Peter Preston