Speakers Corner 2 – 2019

Denna upplaga av ”Speakers Corner” du ha framför dej är troligen den sista från pennan som tillhör undertecknad.

Som läsarna minns varslade jag för ett par år sedan om min avgång från Brassnytt – men det har varit ett väldigt mjukt ”Brexit”, eftersom jag har varit kvar så länge med oförminskad medverkan.

Men nu är det dags att ”krasha” ut på riktigt.

Det är säkert de som kanske tycker det har varit för mycket av Peter Preston i Brassnytt – jag håller med – men nu har Du din chans !

Det har säkert varit för mycket Norrland – jag kanske håller med – nu har Du chans att rapportera om just din lands ända.

Det har varit för mycket Örnsköldsvik – kanske det – men nu har Du chans att presentera just din församlings brassband.

Jag och många andra väntar med höga förväntningar !

Amerikanska presidenter bruka ger ett ”State of the Union” tal, kanske man ska våga ger ett ”State of The Swedish Pentecostal Bands” – hur det ser ut just idag i vår brassband rörelse inom Pingst.

I så fall är ”Speakers Corner” det perfekta stället.

Som vanligt ser vi många tacksägelse ämnen, vi ser och hör rapporter om fint samarbeta i våra församlingar. Vi är mycket tacksam för de nya tonsättare och arrangörer i våra led, rent spontant tänker jag t.ex på Henrik Lundkvist, och Göran Sydhage, Fredrik Hellgren för att nämna några, samt de som har varit med länge t.ex. Stig Robertsson m. fler. Även tonsättare inom andra samfund som tillåter oss att spela deras alstrar t.ex David Glännerskog och Anders Beijer.

Men jag som reser ganska mycket upptäcker att det inte är bara fröjd och frid överallt – vissa band har det kämpigt med dalande besättning, svårt med ny rekrytering, förlorar spelare genom splittring i församling, en del orkestrar har svårt att blir accepterad i den lokala församlingen.

I en församling jag besökte i vintras fick vi har ytter kläderna på under övningen – värmen drogs ner på övnings kvällar så det var som en ute spelning, tala om att känna sig utfrusen i Guds Hus. I en annan pingstkyrka fick man uppleva att församlingens Pastor kom in när brasset var samlat till övning före söndags förmiddags möte och upplyste att orkestern hade bara 3.5 minuter att disponerar, dirigenten upplyste att då betyder det bara ett enda musikstycke. Under tiden brasset var samlat 10 minuter innan möte – kom församlingens ledning in och föreslog att vi kunde spela stycket nu på en gång. Det satte nästan inte en kotte i bänkarna och man kan förstår musikanternas respons, många har rest åtskilliga mil för att medverka. En annan grupp var minsann inte tids begränsad med en tjugo minuters lovsångsinledning där de flesta församlingens medlemmar hade satt sej och stängd munnen för länge sen . Ja, ibland talar ledningens ”kropps språk” om att vi inte är så där överväldigat välkommen överallt.

Själv har jag mycket att var tacksam för.

Som ung grabb lyssnade jag ofta till den lokala frälsningsarmens musikkår när de spelade mellan möterna nere vid badstranden bland alla sol och bad gästerna. En dag frågade den ganska ”fräcka” grabben om han fick vara med och spela. ”Ja visst” fick jag till svar och omedelbart visades till den som hade hand om söndagskolan. På den vägen var det – snart spelade jag med i deras FA ungdomsorkester (The Young Peoples Band) – och så småningom i den vuxen ”Citadel Band”.

I tonåren kom jag bort från Herren och bandet – men en vinter kväll var jag tvungen att gå förbi bandet när de spelade på ett friluftsmöte, just när det spelade ”Just som jag är”

med den engelska original texten:

Just as I am, without one plea

But that Thy blood was shed for me

And that Thou bid’st me come to Thee

O Lamb of God, I come! I come.

Med den sista versen:

Just as I am, Thou wilt receive

Wilt welcome, pardon, cleanse, releive

Because Thy promise I beleive

O Lamb of God, I come! I come.

Budskapet var mej övermäktigt, vid nästa blåsövning var det jag som kom in och överlämnade både mej själv och instrumentet på botbänken, vid nådens tron . Här kunde jag få förlåtelse, upprättelse och en förnyad kallelse. Nu var mitt uppgift inte bara att musicerar – det var nu ett kall.

En blivande pastor läxade upp mej för ett tag sedan. Mina ansträngningar, mina visioner var inte värt någonting för att han själv som pastor hade fått ett kall och gick ut på kallelsens grund.

Nu ska vi tacka Gud att våra församlingsledare som äger en kallelse, motsatsen vore olidligt. Men alla vi som har tagit emot Jesus har fått en kallelse, en kallelse att följa Honom, en kallelse att vinner andra för Guds Rike. Låt oss aldrig glömma detta.

Jag är mycket tacksam till den eng Frälsningsarmen, Pingstförsamlingar i både Södertälje och Örnsköldsvik för den andliga uppfostran och för tillfällen att utöva min gåva, jag vill även rikta ett stort tack till City Brass som ha tagit så väl hand om mej de sista åren då jag har spenderat en hel del tid i Stockholm. (Se City Brass artikel) Sist, men inte minst – Ingemar och Willy på Brassnytt för all deras välvilja och uppmuntran med vår brass tidning. Fortsätt att stödja Willy som numera jobbar mer eller mindre ensam både med layouten och som redaktör och utgivare m.m. Jag själv har redan blivit avtackat då jag skulle avgår för ett par år sedan – så den saken är redan avklarad.

I dag ser våra församlingar annorlunda ut – vår samhällen, ja, hela världen håller på att förändras, och snabbt går det. Vi står inför helt andra utmaningar idag – men vi i ”Svensk Pingstväckelsens Brassband” – vi vill gärna vara med !

Peter Preston