Det är minsann inte det lättaste att ta sej ner till Värnamo om man inte tar bilen.

Resan från övre norrland skulle innebära fyra tåg byten med två ersättnings bussar p.g.a av ban arbeta innan man ens nådde Stockholm, då fann jag att det gick snabbare med buss hela vägen ner till huvudstaden – och dessutom skulle bussen hålla tiderna så jag inte missade tåget vidare söderut.

Men man fick byta tåg stup i ett efter ett tidigt avgång från Stockholm, först Nässjö, sedan Vaggeryd, sedan ….. o.s.v – för att så småningom nå fram till Värnamo sent på eftermiddag – och en del kalla det för centralt –suck! Det är nog bara central ort för de som bor där. Men skämt åsido – visst var det roligt att återigen vara på plats i Värnamo för att bevista årets upplaga av Sv. Brassband Festivalen med tillhörande tävlingar.

Seminarium med Philip Harper

Tack vare den mödosamma resan kom jag en kvart för sent till Philip Harper’s seminarium om ”The secret of repertoar”. Det är inte det lättaste ämne att tala över, när jag senare på kvällen satt och analyserade innebörden av föredraget -måste jag säga att det innehöll mest självklara påstående om hur man varierar innehållet i ett program – och att veta var man har publiken.

Några andra saker som Phil nämnde var att äldre musik var ofta både lättare för både lyssnare och musikanterna, dagens musik var ofta ”out of control” som Phil uttryckt sej – det kan ligga mycket i detta.

Några ex. av musik verk som ansågs vara bra var Erik Balls arr. av ”Orb & Sceptre”, Ph. Sparkes ”Mountain Song”, Dan Prices ”Dream Time” & Percy Fletchers ”Spirit of Pageantry”

Man hade ofta svårt att höra föredrags hållaren när den övande brass bandet på andra sidan vik-väggen drog på i forte nyansen, samtidigt som texten på overheaden var så smått och oskärpt att den var omöjlig att läsa.

Jag blir inte så där överväldigad eller imponerad av dessa fina uttryck som ”juxtaposition” eller ”Reference of Zeitgeist” m.m. , hoppas att andra kan bättre engelska än undertecknad.

Visst var det en trevlig, små mysig stund med Philip Harper, men för att vara riktigt ärlig – den gav inte så mycket – nästan tråkig, men kanske jag missade det bästa eftersom jag kom en kvart för sent.

Fredagens invignings ceremoni

På estraden: Swedish Central Band med dirigent Kent Jonsson.

Kvällen inleddes med David Glännerskogs ”Fanfar Introitus”

Hälsningar från SBBF och Värnamo kommun framfördes i vanlig ordning samt lottning för Elit divisionen tillgavs.

Swedish Central Band inramade med härlig FA musik med först en marsch av Erik Leidzen – ”Invincable Army”, – en gammal FA klassiker, sedan den sköna helgelse hymnen ”All to Jesus” arrat av R.Trigg för att avsluta med ”Amazed” av Paul Charman som bygger på sången:

I am amazed that the Saviour should die

For sinners like me and like you

That we may be saved by the work He has done

And not by the works that we do.

But it’s true, it,s true,

This wonderful story so old, but so new

I am amazed that the Saviour should die

For sinners like you and like me.”

Med denna proklamerade sanning från Arkens estrad, var årets festival invigd.

Minibrass division

Dessa härliga brassband spelande ungdomar lyckas alltid att imponera på en gammal musikant som undertecknad. Årets teststycket var ”Pirates of the Caribbean” av Ivo Kouwenhoven som både orkestrar och publiken trivdes med. Åsenhöga Youth Band med Olof Forsberg tyckte jag gav ett gott intryck särskilt med Deil Heftis ”Splanky”, Gnosjö Minibrass fritt valde ”Tingalaya” var verkligen bra framfört, likaså Enköpings Immanuel brass med ”Afrika Funk” och den otrolig duktige slagverkare i AM brass – för att inte tala om Södertorns Minibrass som utan tuba och trumslagare presenterade ett fint program, lite intonations problem här och var men där emellan – vilken fin klang – verkligen någonting att bygga på. Fortsätt minibrassare – vi beundra Er alla.

Elit division

Jag vet att en del musiker var inte över förtjust i dagens teststycke”Odessey” av Kevin Norbury,

men som lyssnare – lärde man sej att acceptera den mer och mer, trots den avsaknad av flera skrivna svaga och lyriska passager.

Vilket härlig kroppsspråk dirigent Michael Thomsen äger, han verkligen lyckas att locka fram det allra bästa ifrån sina musiker i Göta Brass, tillsammans med sitt fritt valda program på lördag var det ingen tvekan hos mej, och inte heller hos domar trion att de var överlägsen värdig topp notering, vi gratulerar!

Solna brass spelade med en otroligt tydlighet, vissa band hade problem att pricka och håller denna höga utsatta ton i kornett solot som ibland visade sej vara övermäktig. En annan orkester garderade sej med just denna besvärliga ton genom att sopran kornettisten smög sej intill och tog den. Ja, allting är tydligen tillåten när domarna är avskärmad i ”boxen” och ser inte vad som händer men annars speglades Elit klassen – som vanligt av musik prestation av högsta klass av samtliga tävlande.

För publikens del var lördagens ”fritt valda” pass oundvikligen lite jobbigt av naturliga skäl, fem stycken gamla test stycken staplade på varandra. De enda lyriska stycket var Peter Grahams ”The Essence of Time” och Bram Gays arr av Liszts ”Les Preludes” som gav lite balsam för själen – annars var man ganska tom i huvud efteråt.

Nocturne – Värnamo Kyrkan

I år hann man lugnt att promenera upp till statskyrkan för att mötas av ”Swedish Central band” med dirigent Kent Jonsson. En ”nocturne”, en stund av skön nattlig musik.

Jag tyckte det var festligt eftersom fyra stycken på programmet hade jag bara ett par dagar tidigare spelat på en övning med Stockholms City Brass, t.o.m. exakt samma arr. – nämligen, ”I’ll walk with God ”,”In quiet pastures”, ”All to Jesus” och ”Light of the world” – men nu fick vi höra hur de ska vara och kan verkligen låta. Kent Jonsson med sin underbara kornett ton – själv spelade Joy Webbs ”Share my Joke”. Jag uppfattade Shaws ”Guardian of my soul” i starkaste laget för denna sena aftons stund – smak sak naturligtvis, men Kenneth Downies sköna ”lush” ackords i ”In perfect peace” kompenserade med råge. Innan man gick till nattens vila hade man tonerna av ”Abide with me” med sej till hotell rummet. Eftersom den är skriven i min hemstad – var det ” a perfect end to a perfect day”

Division 1 & 2

Man fick välja mellan dessa två divisioner på lördag morgon, personligen hade jag tänkt den andra division i Missionskyrkan, men tyvärr fick jag mobil samtal av någon som ville träffa mej i Arken – så det blev div. 1 i.a.f.

Här fick vi jämföra Ph. Sparkes Triptych framfört av sex stycken tävlande band.

Jag ansåg att Malmö Brass band låg verkligen bra till. För att vila huvudet och att ta en behövlig paus smet jag ut innan sista bandet uppträdde, det var Lunds Universitets Brass band som vid pris utdelning visade det sej att det var just detta band som vann division ett .Typisk när man har smitit ut – suck !

Jag måste säger att jag tyckte att Smyrna Brass var värd en bättre placering – om det är någon tröst.

Festival klassen

Efter en välbehövlig lunch paus var det dags för Festival klassen, fyra orkestrar med en tjugo minuters fritt valt program som var helt utan poäng sättning.

Östgöta brass med Peter Hellman hade valt genomgående musik av Anders Bejer – bl.a marschen ”Follower” och i kontrast, den ljuvliga ”I am here”, samt ett upplyftande xylofon solot baserat på sången ””Are you washed in the blood of the Lamb” fanns också med i programmet.

Borås Brass band var nästa med Magnus Hylander i spetsen.

Om det är någon som kan fria till publiken med musik, så är det Magnus Hylander, hans namn är alltid en garant för ett ofta annorlunda och rolig framträdande utan avkall på kvalité.

Bandet hade valt en ovanlig placering med tanken på repertoaren.

Nu kan man inte återge alla inslag – men ingen blev besviken på inlednings numret ”Stealin’ Apples”. När de framförde ”Sakta vi gå genom stan” med sång solist – tyckte man att Monica Zetterlund själv stod mitt ibland dem. En extra högt spelande trumpet solo förgyllde den ofta ”storbands betonade” framträdandet. De kunde verkligen vara värt ett första pris för ”best entertainment”

Den norska Kropfoss Hornorkester påminde oss med besked, om att nu var det äkta brassband musik som gällde innan Swedish Central Band avslutade med sitt program med ett FA mästerverk, en s.k.”ton poem”av Leslie Condon med titeln ”The Present Age”. Vi som kan sång texterna ”I¨ll follow Thee” & ”It is well with my soul” – vi fick troligen mest behållning av musiken.

Ett tack till alla i Festival Klassen, vi behöver er och eran fritt valda musik i denna annars tävlande miljö.

Gala Konsert

Tidigare på dagen hade ”Swedish Central band” konserterat vid Gummifabrikens lokal . Tyvärr är det bara att konstatera att man hinner inte vara med på allting – hur man än väljer.

Men nu var det klockan 20.00 denna lördags kväll, Arken var mera än välfylld, både kyrksal och sidolokalerna. Nu var tiden inne för maestro Philip Harper och hans Cory Band från södra Wales.

En magnifik uppvisning naturligtvis med en välvald repertoar (precis som han talade om vid gårdagens seminarium)

Efter inlednings fanfar stycket av John Williams ”Summon the Heroes”, var programmet i full gång med bl.a Von Suppe,s ”Morning Noon and Night i Vienna”. Sopran kornettisten Steve Stewart lästa en dikt innan han framförde solot ”Over the Horizon”.

Vidare i första delen av konserten fick vi bl.a höra den otroliga solo kornettisten Tom Hutchinson med ”How Great Thou Art” arrat av Phil Harper själv.

Däremot gjorde inte Hugo Alvens Festspel något större intyck hos mej, den går inte att jämföra med en symfonisk besättning.

Nu efter pausen tog alla minibrassare plats på scenen och tillsammans med en ensemble ur Cory Band framförde ”Avicili Medley” och ”Gonna Fly Now” – båda arrat av Ulrika Holm.

Det är alltid en fröjd att beskåda detta hav av unga entusiastiska musikanter och man kunde se att dirigenten Ph. Harper trivdes med att jobba med dem.

Konsertens andra del var i form av en ”Romeo & Juliet” afton – allt ”arrat” av dirigenten själv.

Ett av inslagen var ett flugelhorn & euphonium duet framfört av äkta makarna Glyn & Helen Williams nämligen Tchaikovskys ”Love Theme from Romeo & Juliet”

Gala konserten avrundades med Leonard Bernsteins ”Somewhere” ur West Side Story.

Det blev ett extra nummer förstås – men vi hörde så dåligt där vi satt – men det var någonting som gick otroligt snabbt och som imponerade stort på publiken innan ”Du gamla du fria” satt ett definitiv slut för dagen.

I morgon ska enligt tradition Cory Band medverka i Gudstjänsten vid Åsenhöga – men undertecknad måste bege sig hemåt.

Jag hade tänkte att det skulle blir min sista SBBF helg för min del – men nu ska Mnozil Brass vara huvud attraktion nästa år – så på en gång blir jag osäker igen, men då måste jag blir garanterad en bättre plats bland publiken i Arken. Så man vet ju aldrig – vi kanske möts igen i Värnamo – vem vet.

Peter Preston