Än en gång så var det dags för årets Brass fest i Skeppsholmskyrka, Stockholm.

Det var en snöfattig, grin-kall kväll då jag begav mej iväg från hotellet – en c:a 30 minuters strand promenad mot Eric Ericsonhall – som kyrkan numera heter i konsert sammanhang. Kropps krämpor som tillhör min åldersgrupp hade börjat göra sej påmint – och jag var något missmodig när jag nådde fram till målet.

När jag fick programmet i handen , såg jag att det skulle vara mest musik av äldre datum, ”ren nostalgitripp” tänkte jag. Vi har varit bortskämd med utländska orkestrar, dirigenter och solister av högsta klass de sista åren – men i år var det så att säga lokala förmågor som stod för årets Rhapsody in Brass.

Söderkårens Musikkår hade bjudit in Immanuel Brass att dela estraden denna lördags kväll den 8:e feb 2020. Tillsammans inledde de programmet med musik av frälsningsarmens ”March King” Bramwell Coles, kompostören som har bidragit med över femtio marscher till FA repertoar. Dagens inlednings marsch var ”In the Firing Line” – skriven redan 1925.

Det är vanligt att den spelas i snabbaste laget bara för att ”åka dit” vid de svåra passager längre fram. Dagens massed band spelade bra men tog det minsann lugnt, nästan à la ”Teddy Bears Picnic” stuk. Den stadiga lunken i sakta mak gav inte mycket känsla av att man var i ”Eldlinjen” – utan musikmästaren Kent Jonsson tog musikanterna igenom i ett oansträngt ”pensionärs tempo”.

Immanuel Brass tog vid med deras dirigent Andreas Lundin i ”God’s Children” av William Himes – en tonsättare som även ansvarade för ”Nicaea” – då var vi framme med en komposition från 1978, musik som egentligen härrör från kejsaren Konstantin den Stores tid och då talar vi om år 325 då den första stora ekumeniska världsomfattande konciliet hölls i Nicaea – dagens Iznik i Turkiet.

Temat i ”Nicaea” känna vi igen som ”Helig, Helig, Helig , Herre Gud Allsmäktig” som först presenterades av bandets duktige andra principal kornettist.

Nu tog Söderkårens Musikkår över med musik skriven av Eric Ball. Många av oss minns dessa omtalade ord av Stor-Brittaniens Premiär Minister, Nevill Chamberlain, när han återvände från München den 30 sept 1938 ” I have in my hand a piece of paper signed by Mr Adolf Hitler himself, peace in our time”, kort därefter lade Hitler stora delar av Europa i ruiner. Många trodde för en kort stund att det skulle blir fred i Europa just då, även Eric Ball återspeglade dessa tider då han blev inspirerad 1939 att komponera ”The Triumph of Peace”- Den inledande hymnen ”Time for Peace” levererades vackert av principal kornettisten Fredrik Hellgren. Visst spelade Söderkårens Musikkår bra – men det saknades något ändå, svårt att sätta fingret på det – kanske de kunde stycket så bra att det gick lite på slentrian.

Musikkåren återkom senare i programmet med ytterliga ett stycke av Eric Ball, hans ”Torch of Freedom” – ett utomordentligt framförande.

Kenneth Downie är en av mina favorit nutida kompositör och arrangör, Immanuel Brass bevisade varför när de framförde detta annorlunda verk som heter ”Majesty”, med temat ”The Name High over all”. Sång melodin uppenbarade sej först vid styckets slut. Här hörde vi alla dessa lekfulla insatser i samtliga stämmor, ända ner till tuborna. Man njöt också av de mjuka ”lush ackords” som är typisk för Kenneth Downie.

Bandet fortsatte innan pausen med Martyn Nyströms ”As the Deer” arrat av James Wright, med hänvisning till den svenska texten ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig.” Verkligen ”balsam för själen”.

Nu var det dags för ytterligare en nutida kompositör, den hollänska Jan van der Roost och hans verk ”Canterbury Chorale”, inspiration hämtade han från orgel musik spelade i den stora Canterbury Katedralen i syd östra England. Ö-viks Pingstbrass tävlade med ”Canterbury Chorale” vid tävlingar i Värnamo 2012, vi nådde inte riktigt pallplats med kom på den ärofyllda fjärde platsen, jag tänker inte tala om hur många band som tävlade i vår division. I alla fall jag måste erkänna att Immanuel Brass kunde spela skjortan av oss med sitt fint framförande denna kväll.

Även nästa stycket under ledning av Andreas Lundin är bekant för oss i Ö-vik. Förra året i Skellefteå, spelade kornettisten Mathias Divert ”Livets Pageant” tillsammans med Öviks Pingst Brass, Morö Backe Brass och Skelleftehamns FA Musikkår. Nu var det Söderkårens Musikkår dirigerad av Johan Johansson och med Kent Jonsson som kornett solist – och det var i alla fall inte sämre utan vi förbländades av Kents ekvilibristisk spel och musikkårens följsamma komp.

Innan Kommendör Hasse Kjellgrens kärnfriska appell hann Immanuel Brass med James Curnows ”The New Convenant” (Det nya Förbundet) . ”Ett kärleks förbund för hela mänskligheten” som Hasse Kjellgren utryckte det. Vilken härlig ton i bandet med den ljuva Hymnen ”St Peter” inbakade – som i sin tur associerar till texten:

”How sweet the name of Jesus sounds,

in a believers ear.

It soothes his sorrows heals his wounds

and drives away his fears”

Immanuel Brass var en ny bekantskap för mej, men de är sannerligen ett band jag gärna vill höra mer utav!

Nu äntrade Söderkårens Musikkår platsen igen framför altartavlan, nu ska det vara lite mera blixt och dunder, musik som talar om för oss att vi ska vara ”oförfärad” i vår tjänst för Guds rike, musik av Peter Graham med titeln ”To bodly go”. Musikmästare Kent Jonsson och musikkåren imponerade mera för varje uppfört stycke, de måste vara FA’s musikalisk ”flaggskepp” här i norden.

Om jag minns rätt var Peter Grahams ”To boldly go” särskilt skriven för Melbourne Staff band år 2015 då de fyllde 125 år, musik som innehåller både lite musikaliska fyrverkerier och mjuka sordinerade avsnitt.

Naturligtvis, för att avrunda denna musikfest som heter Rhapsody in Brass – ska både banden bilda återigen ett ”massed band” bestående av Söderkårens Musikkår & Immanuel Brass i Roger Triggs ”All to Jesus”.

Roger Trigg, född i Australien har verkligen lyckats med sitt arr. av ”Allt till Jesus”, älskad av både musikanter och åhörare.

Först tänkte jag – nej, inte nu igen – man har hört den till leda de sista åren eftersom den är så omtyckt, men när de förenade musikanterna alstrade dessa toner från hjärtat – då smalt man inför budskapet. Dessa härliga ”flourish” – alltså plötsliga rusning av euphonium toner som betona ”JA, jag lämnar allt” eller efter den original texten ”I surrender all”.

Ofta avslutar man en festival med ”bullar och bång” – men jag var så tacksam att man fick dessa toner, denna text med sig när man lämnade Skeppsholmskyrkan.

För att musikaliskt summera denna kväll , det mesta som spelades var mycket bra, resten var fantastisk bra !

När jag gick nerför kyrkbacken, var jag välsignad, Jag hade bara sångtexten och melodin till ”Allt till Jesus” i huvudet när jag korsade Skeppholmsbron. Det är en fodrande text som inte lämnar någon oberörd, jag upplevde att jag helgade mej inför mästaren vid varje steg jag tog.

Jag hade inte längre tanken på mina kroppsliga värk och krämpor – de liksom bara försvann. Tänk att det finnes helande vid helgelse, läkedom när vi närmare oss frälsaren.

Ibland säger vi att vi spelar och talar ofta för de redan frälsta – och ibland ligger det någonting i detta – MEN vi behöver lite till mans att uppleva frekventa ”helgelse möten” ja, till och med ”frälsnings möten”. Vi blir gärna lite bekväma, ja till och med slöa i vårt själavinnande. Vi kan har det så bra, att vi behöver inte Jesus som vi gjorde som nyfrälst. Som jag har sagt förut – jag predikar alltid till mej själv först och främst – jag behöver höra det !

Tack Söderkårens Musikkår som troget satsar på Rhapsody in Brass, tack för att Ni i år bjöd in denna förnämliga ”Immanuel Brass”. Jag såg på programmet att om vår Herre dröjer – så blir nästa års Rhapsody in Brass lördagen den 6 februari -2021, kl.18.30 på samma ställe -Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen.

Peter Preston