Vid förmiddagens musik gudstjänst denna söndag den 10 mars mötes man av Swedish Youth Brass Band på estraden hos Frälsningsarmen vid Templet på Stockholm Östermalm.

Även detta ungdomliga band hade sex tromboner, men annars var de betydlig flera musikanter än City Brass från kvällen innan och dessutom mera jämt fördelad.

Bandet inledde mötet med fyra musik stycken. Den första som dirigerades av Mattias Hjortlingar var ”Hine e hine”, en förtjusande melodi från Nya Zeeland som Peter Graham arrangerad som solo för flygelhorn och brassband.

Denna förträffliga Peter Graham var också upphovs man till nästa stycke, för nu uppförde The Sw. Youth band andra satsen ur ”Gaelforce” baserat på irländsk folk musik.

Taktpinnen överlämnades till Berit Palmquist som fortsatte med Goff Richards marsch ”Bernard Castle” innan dagens gäst dirigent från England -Stephen Cobb – avrundade denna inlednings avdelningen med musik av Anders Beijer – ”Here I am” som demonstrerade fin nyansering och ett underbart slut ackord.

Man måste berömma ”Swedish Youth Brass Band” för deras fina homogena balanserade klang även i deras marsch spel. Men nu var det dags för orkester byte då Frälsningsarmens ”Swedish Central Band” äntrade scenen, och jag som trodde att förkortning SCB gällde endast ”Statistiska Central Byrå” – men man fick lära sej att det var också Swedish Central Bands förkortning. Musikmästare Kent Jonsson är deras ordinarie ledare men dirigentskapet överlämnades till den gästande Stephen Cobb som hade trimmat musikkåren under helgen. Stephen var i Sverige för bara ett år sedan, då med Hendon Citadel Band. Annars är Stephen stabs musikmästare vid F.A. International Staff Band i London. Men som sagt – nu var Stephen åter igen i Sverige – det kan bli en ful ovana – titta bara på undertecknad !

I jämförelse till Youth bandets ljuvliga mjuka spel, var det minsann ett abrupt uppvaknande när den stora Central Band exploderade till liv, brakande loss med mångdubbla decibel med Leonard Ballentine arr. av ”Since Jesus came into my heart”, men man kom ner på jorden i ett mera njutbar nyans med Gowans/Larssons musik ”I’ll not turn back” arrat som instrumental duett med Rickard Kendrick på euphonium och dagens andra gäst på kornett -nämligen Philip Cobbs, son till dirigent Stephen Cobb- (till vardags solo trumpetare i London Symphony Orchestra) – två verkliga musik konstnärer sida vid sida.

Efter predikan framförde Ph. Cobb ”Share my Yoke” av Joy Web, tonsatt av Ivor Bosanko.

Ray Tryggs populära arr. av ”All to Jesus” inramade predikan.

Som postludium framförde bandet Stephen Ponsfords ”Turris Fortissima” som betyder ”Tower of Strength” med hänvisning till Ordspråksboken 18:10 – ”Herrens namn är ett stark torn, den rättfärdiga skyndar dit och får skydd”. Tonsättaren använder sig av tre melodier, den första ”Ein’ Feste Burg” (Vår Gud är oss en väldig borg), sedan de två nutida lovsånger ”Blessed be the name” och ”Shout to The Lord” (Ropa till Gud”).

Undertecknad har nämt förut att jag är uppvuxen i närheten av storstaden Plymouth, samma stad som tonsättaren Stephen Ponsford härstammar ifrån. Hela staden är som en stor fästning särskilt mot havet och har kallats Englands första fästning mot omvärlden från det hållit. Det var staden som hejdade och totalt förintade den beryktade ”spanska armadan” på sin tid, byggde alla s.k. fort, borg och fästningar under Napoleonska krigen, är en av Englands största flottbaser idag och fick utstå kraftig bombning från det tyska ”luftwaffe” särskilt under Plymouth Blitzen i andra världs kriget. Jag och min bror lekte ofta i dessa enorma bombkratrar vid besök i staden ,innan Plymouth blev uppbyggd igen till den moderna stad den är i dag. Det är ifrån denna väl befästade stad Plymouth som Stephen Ponsford fick inspiration till hans verk ”Turris Fortissima – Tower of Strength”

Det är inte många lokaler som skulle hanterar det mäktiga slut ackordet med sina många forte-fortissimo tecken, men som tur var, så hade denna F.A. Templet inget som helst problem.

Som extra nummer tog denna guda-begåvade Philip Cobb fram sin trumpet och som en proffsig

uppvisning framförde han tillsammans med Swedish Central Band ”Flourish” av Paul Charman.

Här kände man igen flera melodier, t.ex. ”When The Roll is called Up Yonder. I´ll be there” framfört i tung gospel stil, här möttes far och son, dirigent Stephen Cobb och solisten Philip Cobb och den duktiga SCB orkester i en fulländig ”showcase” av ”musik making”. En fantastisk slut på en hel helgs musicerande.

Jag hade inte möjlighet att närvara vid lördagskvällens konsert eftersom det ”krockade” med min andra Stockholm spelning – men jag var mer än nöjd av det jag fick höra och kunde ta till mej i F.A. Templet denna söndags förmiddag.

Peter Preston