Som ni vet har jag under några år tyckt att Solna Brass borde ha vunnit brass-SM, men de har istället
fått nöja sig med en andraplacering. Men, så typisk, när jag var i England i höstas – passade Solna Brass på att segra fullkomligt.
Lördagen den 18 februari var de nu på plats i årets ”Rhapsody in Brass” i Eric Ericson-hallen (fd Skeppsholmskyrkan) i Stockholm.
Som vanligt var det Frälsningsarméns Söderkårens Musikkår med ”primus motorn” Torgny Hansson som var värd för den årliga konserten, och då var de på plats tillsammans med Solna Brass under ledning av Emil Björklund.
Två solister fanns på programmet, båda två numera verksamma i Kungliga Hovkapellet och båda med bakgrund i Frälsningsarméns musikkår. Det var Kent Jansson på kornett och Mikael Carlsson på eufonium/trombon.
Söderkåren hade valt att börja med den kända marschen ”Minneapolis IV” av Emil Söderström som de framförde med precision och
bravur.
”Barberaren i Sevilla” spelade Solna Brass så det lät som Rossini ända ut i fingerspetsarna. Emil Björklund hade full kontroll
över sina musiker i detta intrikata operaverk. Det var verkligen en fröjd att se både dirigent och orkestern i ett så fulländat framförande.
Kvällen första solist, Kent Jonsson, tog sin kornett och publiken blev trollbunden av hans ljuva klang när han tillsammans med Söderkårens Musikkår förmedlade Len Ballantines ”Don’t doubt Him now”.
Musikmästaren Torgny Hansson fortsatte med en av Wilfred Heatons tidigare verk ”The Golden Pen”.
Mikael Carlsson, kvällens andra solist, gjorde entré med en komposition skriven i tre satser, den första för bastrombon, den
andra för eufonium och den tredje för tenortrombon. Det blev en uppvisning av alla tre instrumenten i detta verk av Mats
Nilsson med titeln ”Concerto Novaletta”. Det utfördes mästerligt tillsammans med Solna Brass.
Innan en välförtjänt paus tog Söderkårens Musikkår oss igenom Henry Purcells Variationer, där hymnen ”Westminster Abbey” används. Det är ett långt krävande verk som Torgny och musikkåren levererade på ett imponerande sätt. Jag upplevde den som deras bästa insats denna kväll.
Den andra delen av konserten inleddes med Solna Brass och Paul Lovatt-Coopers ”Where eagles sing”. Därefter tog Kent
Jonsson och Söderkårens musikkår vid i Erik Leidzens ”Songs of the heart”. (Leidzen skrev egentligen solot för Derek Smith, en
gudabegåvad kornettist från Hendon kår i norra London, innan han blev proffs-solist i USA.)
Solna Brass återtog scenen med Peter Grahams underbara ”Meditation”. Stycket var ett beställningsverk av Black Dyke. Klara
Blomgren öppnade med ett bedårande flygelhornssolo och fick sen sällskap av Sebastian Beijer på baryton. Dessa två förgyllde
musiken med sina solistiska -och duettliknande inpass.
Tillsammans med ett finkänsligt ackompanjemang av Solna Brass fick vi åhörare en ljuvlig stund.
Michael Carlsson kom tillbaka med både eufonium och trombon i Trevor Davis ”Shepherds Song” som bygger på Davids 23:e psalm.
Dirigent Emil Björklund och Solna Brass avslutade med ”My Strength, my Tower” av Dean Goffin från Nya Zeeland. Nog har många av oss spelat musik av Dean Goffin under åren, men detta avslutningsstycke kräver sin man/kvinna och återigen bevisade Solna Brass att de håller mästerskapsklass.
Vi hoppas att ”Rhapsody for Brass”-konceptet gäller många år framöver. Tack till det Svenska Brassets ”Grand Old Man” Torgny
Hansson. Detta säger jag med stor respekt och hoppas att Du orkar hålla i trådarna många år till. Tack till kvällens gästande band,
Solna Brass och dirigent Emil Björklund.
Det blev än en gång en lyckad kväll, och efter Frälsningsarméns kommendör Hasse Kjellgrens fina övergång till Söderkårens Musikkårs ”The Father’s Blessing” blev det även en välsignad kväll.