Under hösten fick jag en inbjudan till Frälsningsarméns ”HöstFestival”, och lördagen den 29 oktober befann jag mig utanför Templet på Östermalmsgatan i Stockholm. Men ingen affisch om kvällens konsert med både Söderkårens musikkår och Vasa Band fanns på anslagstavlorna utanför lokalen.

”Konserten kanske är inställd” sa några av de samlade. Men så var inte fallet, affischerna hade bara inte kommit upp. Skärpning frälsningsarmén, hur ska vi nå utomstående om vi inte ens ids annonsera utanför möteslokalen, eller var konserten bara för inbördes beundran?

Inne i Templet fanns Vasa Band på estraden tillsammans med deras musikmästare Andreas Holmlund, och nedanför hade Söderkårens musikkår placerat sig. Deras dirigent Torgny Hanson fungerade också som kvällens presentatör, och det var Söderkårens band som inledde konserten med en marsch av Kenneth Downie med titeln ”The Joy-Bringer”. Denna Kenneth Downie från Skottland är en av mina favoritkompositörer och arrangörer. (Nämnas bör att han faktisk var på besök i Sverige just då) Jag frapperades över Söderkårens homogena klang, särskilt mellan horn, bariton och eufonium.

William Himes svarade för nästa inslag med sitt härliga flugelhorn-solo ”So Glad”- mycket fint framfört av Anders Ellman.

Sångaren Ludwig Fontanac (som också är en FA-officer) förgyllde programmet med sin ljusa bariton-sångröst. Först en sång av Allan Törnberg – ”Kallelsen” – och sedan ”Ingen natt” med svensk text av Michael Järlestrand.
Ackompanjatören på piano, Gustav Thorsie, ska också ha en eloge. Väl spelat!

Nu tog Vasa Band över med William Gordons jazziga ”Give Him the Glory”.
Emil Söderström är känd för att skriva ursvårt och krångligt, men Vasa Band och dirigent Andreas Holmlund klarade ”Aspiration” galant.

Torgny Hanson och Söderkårens musikkår avslutade den första avdelningen med ”Celebration of Contempory Gospel Song” av William Himes, ett potpurri av modernare gospelsånger, t.ex. ”Jag vet att Han lever” och ”Min Jesus lever”. Stycket infattar sköna flygelhorn- och trombon-solos innan den mynnar ut i ett segerrikt ”Min Gud tillhör äran”. Ett övertygande avslut på konsertens första del.

Dirigent Andreas Holmlund och Vasa Band började efter pausen med Martin Cordners ”Temple Variations”, en festivalmarsch full av energi.
I kontrast spelades ”Whatever it may cost” (”Vad det kosta må”) av Dorothy Gates vilket är känsloladdad och emotionell musik, så bra framfört att man inte ville förstöra den ande-mättade atmosfären genom att applådera.

Sångsolisten Ludwig Fontanac var tillbaka med ett par sånger, bl.a. ”Banners and Bonnets” fint ackompanjerat av en mindre sättning ur Vasa band.

Stycket som gav mig mest behållning denna kväll var ett verk av Eric Ball vid namn ”Sanctuary” (fristad) – en rofylld säker plats som vi får hos mästaren. Eric Balls musik gjorde att man lyftes till ett högre plan – själva himlen öppnades med Sture Bejers makalösa solistiska tromboninpass – ljuvligt! Tack Torgny och dina musiker för denna framförande av ”Sanctuary”.

Efter en unison sång avlutade Vasa Band med musik av deras egen dirigent Andreas Holmlund. Andreas är välbekant med storbandsstilen och det kom till utmärkt uttryck i hans arr. av ”What a wonderful day” – som bygger på sången ”He found me”.

Som avslutningsstycke framförde Vasa Band dirigentens eget verk – en samling ”kampsånger” som han kallar ”Blood and Fire”.

Sammanfattningsvis vill jag rapportera att det var en underbar ”HöstFestival” med ett fint avvägt och varierande program.
Tyvärr funkade inte min kamera denna dag, därför uteblir tilltänkta bilder.

Vi riktar ett innerligt varmt tack till både Torgny Hanson och Andreas Holmlund för denna kväll, både Söderkårens Musikkår och Vasa Band gav mersmak. Vi andra brassbandsmusikanter ute i landet behöver E och era orkestrar att se upp till och bli inspirerad av.
Som det står i den ”Goda boken” – Förtröttas aldrig att göra vad gott är, för när tiden är inne – ska vi bärga vår skörd.