Vilken festival man har varit med om! SBBF:s styrelse och den lokala komittén är bara att gratulera till årets tilldragelse i Värnamo. Programmet och genomförandet var så bra, så intressant och så spännande att undertecknad satt fängslad genom alla programpunkter och divisioner. Man hörde band som spelade så bra att de kunde ha tävlat i en högre division, och tvärtom.

James MorrisonFestivalens gästartist var fenomenale James Morrison från Australien som höll ett seminarium på fredagseftermiddagen. Han är en otrolig multimusiker som förutom trumpet även spelar trombon, euphonium, flygelhorn, horn, tuba, saxofoner, kontrabas och piano. Han har en helt fantastisk ambouchure och menar att hemligheten är att konstant växla mellan olika instrument/munstycken när man övar så att man tvingar och tränar ambouchuren att vara så flexibel att den accepterar alla munstycken av alla storlekar. Han är själv ett levande bevis för att detta kan fungera och demonstrerade med trumpet/kornett, trombon och euphonium, samt också konsten av att använda multiphonics – d.v.s. att spela flera toner samtidigt. På frågan om uppvärmning menade James att mental uppvärmning är viktigare än instrumental uppvärmning, ett intressant och annorlunda vinklande av ämnet. Men han betonade att allting ska vara roligt, och detta märkte man minsann hos denne otrolige James Morrison. Missa inte videoklippet från seminariet när James kompar sig själv på flygeln på www.brassband.nu.

Minibrassarna invigde tävlingen med sitt teststycke (Eric Ball: ”In the light”) plus sina egna valda verk. Vissa band var fullsatta med fullt slagverk medan andra band var mindre ensembler utan slagverk men spelade väl så bra.

Den första dagen avslutades med elitdivisionens tävling – ”battle of the giants”. Fyra topporkestrar i toppkondition utmanade varandra med Eric Balls ”Journey into Freedom”. Förstklassig musik och fina tolkningar.
Naturligtvis spelade alla fyra orkestrarna jättebra, men i mitt tycke var Solna Brass överlägset bäst. De hade både en varm klang och nyansering som tilltalade mig. När temat mot slutet av stycket återkommer i en svag nyans fick jag ståpäls – jag upplevde att man var med Solna Brass på slutresan mot frihet – underbart! Tack Emil Björklund som ledde så säkert mot resmålet.
Windcorp tyckte jag spelade i starkaste laget, det var tidvis brutalt och over the top. Tyvärr tyckte dock inte domarna som mig.

mingelPå lördagsmorgonen började division 1 sin tävling. Först ut var Ryttargårdskyrkans Brass Band från Linköping med teststycket ”Four Preludes” av Eric Ball. Klockan 09.00 var dock inte deras ”finest hour” (inte ens deras bästa tjugofem minuter), men efter den wobbliga starten (ett plötsligt insläpp av publik mitt i programmet gjorde inte saken lättare) hämtade de sig, och innan de avslutade med William Himes March ”Rolling along” var de åter i den fina form som de brukar vara.
Jag tyckte Lunds Brass Band spelade outstanding. Orkestern som spelade Gareth Woods ”Brass Triumphant” hade en mäktig slagverksavslutning.

Division 2 hade Eric Balls ”Devon Fantasy” som teststycke (eftersom jag är uppvuxen just i grevskapet Devon kan jag inte annat än gilla stycket). I denna division var domarna och jag hundra procent överens: Gnosjö Brass Band spelade otroligt bra. VM-brasset framförde ett mycket bra program (i mitt privata protokoll står det ”bra nyansering och behöll tonkvaliteten genom hela programmet”). Jag blev också imponerad av Värnamo missionskyrkas Brassband.
Berga/Immanuel Brass från Stockholm hade Sandvikens Stradivarius (en såg, alltså) som soloinstrument, vilket var mer festligt än bra – jag sågade det rakt av.

vasabandUtöver tävlingsklasserna fanns en festivalklass som är öppen för alla band som vill delta utan att tävla. Vasa Band med musikmästare Andreas Holmlund blir bättre och bättre för varje gång man hör dem, och deras skickliga bastubasolist satte guldkant på framträdandet med sin underbara ton i Anders Beijers ”David”.
Söderkåren med Torgny Hansson vid rodret är ett av FA:s flaggskepp som alltid håller hög klass, men tre stora Eric Ball-verk efter varandra var lite väl mastigt för oss i publiken.
Många orkestrar blev säkert avundsjuka på Smyrna brass som hade flera dirigenter att växla mellan – det bådar gott för framtiden. Jag tyckte särskilt om deras ”Guardian of our way” av Curnow.
Vätterbrass under ledning av Bo Wingren avslutade festivalklassen, och deras ”Ej det finns en sådan vän” av Stig Robertsson var det framförande som etsade sig fast i minnet hos mig.
Men om Söderkåren hade en aning tungt program tyckte jag att Vätterbrass:s program nästan var sömnigt. Livsfarligt att stapla så där många lugna, tjusiga och välspelade stycken på varandra för en snarkande man som mig.
Jag hoppas festivalklassen har kommit för att stanna i festivalen.

Elitdivisionens fritt valda program med Bethlehemskyrkans musikkår, Solna Brass, Uffes Blås Brass band & Windcorp serverade musik av högsta klass.
Även här fann jag att Solna behöll sin fina klang.
Jag tyckte att Philip McCann och Windcorp trivdes bättre med varandra idag, och vilken otrolig soprankornettist de hade i ”A tale untold”.
”The year of the dragon” av Philip Sparke var Uffes Blås val. Trots skavanker här och där gillade jag deras tolkning av den känsloladdade 2:a satsen vilken verkligen var njutbar, särskilt solotrombonistens insats. Med elitdivisions fritt valda program avslutades tävlingsdelen.
Helgens domarkår bestod av Torgny Hansson, Tom Brevik, David Readoch Franz Matysiak.

minibrass2
Sista begivenheten i högtiden var lördagens galakonsert. Det eminenta Windcorp Brass band som nu vunnit elitklassen minst fem år i rad inledde kvällen med 3:e satsen ur Wagners Lohengrin innan de fick sällskap av den otroliga James Morrison och hans kompgrupp, alla i världsklass, och de spelade tillsammans ”Enchanted,” ”´s Wonderful” och ”Sweet Georgia Brown” som man aldrig hört dem spelas tidigare. Windcorp fortsatte med marschen ”Cornish Cavalier” innan de fick förstärkning av 140 stycken minibrassare – en vacker syn. Två kontrasterande musikstycken spelades – psalmen ”Blott en dag” och den svängiga ”St Thomas”.
Efter paus tog James Morrison och hans kompgrupp över och nu finns inga superlativ som räcker längre. För oss vanliga jordbor var det prestationer av den högre skolan – den ovanjordiska – kanske rentav den himmelska – för det liknade inget man hört på jorden förut.
Makalösa prestationer som även inkluderade ett pianosolo av James Morrison, en improvisation av ”Glory, glory, Hallelujah” (ni vet ”Karlsson har punkterat ringen på sin bil”).

Hela festivalen kändes som en ”Journey to Freedom” – en enda resa mot en himmelsk frihet – precis som Eric Ball menade med sin musik. Jag tyckte man lyftes med varje programpunkt, redan från öppningsfanfaren, via minibrassarna, genom alla tävlingsdivisioner och till sist James Morrison som tog oss till oanade höjder. Vilken fest! Till och med jag som utlänning klämde in i slutvinjetten ”ja, jag vill leva, jag vill dö i norden” – ja, efter denna kväll kanske t.o.m. i Värnamo.

Brass-SM 2014 går av stapeln 7-8 november i Värnamo och då gästas festivalen av the Cory Band från södra Wales. Avsätt redan nu denna helg för brassfest! Just idag undrar jag om den kan bli bättre än årets magnifika tillställning. Det finns bara ett sätt att veta – vi ses i Värnamo nästa år!

RESULTAT BRASS-SM 2013

Minibrass:
1. Bors Youth Brass Band
2. Uffes Youth Brass Band (Värnamo)
3. Åsenhöga Youth Brass Band

Division 2:
1. Gnosjö Brass Band
2. VM Brasset Växjö
3. Värnamo missionskyrkas brassband

Division 1:
1. Åsenhöga missionskyrkas brassband
2. Lunds Brassband
3. Torsby Brass

Elitklass:
1. Windcorp Brass Band (Göteborg)
2. Betlehemskyrkans Musikkår (Göteborg)
3. Solna Brass