Nu har undertecknad varit till England och staden Newcastle on Tyne – närmare bestämt till Gateshead och konsertkomplexet SAGE. Den årliga ”Brass in Concert Festival” fyllde 40 år med uppspelningar och tävlingar i dagarna två.

Redan kl. 11.00 på lördagsmorgonen var det gästande brassbandet från USA på plats. Det heter Dublin Silver Band från staden Dublin i Ohio – och inte från Irland, även om det var irländska utvandrare som gav staden dess namn en gång i tiden. De framförde sitt program i en mindre konsertsal med bra akustik och med en stående publik.

Dirigenten Tim Jameson lotsade bandet genom en timmes program med först ”You’ve got a friend in me”, ett lättsamt stycke där publiken uppmanades att hälsa på varandra samtidigt som bandet spelade diskret i bakgrunden. Flera program inslag var bl.a Aaron Coplands ”Apalachian Spring” och ”Sweet Caroline” där publiken fick sjunga med. Deras program avslutades med den stämningsfulla ”The Irish Blessing”.

Därefter flyttades publiken ut i den stora foajén för att lyssna till Corys eget minibrass- ett yngre s.k. workshop-band med Philip Harper som dirigent och på deras program kunde man höra t.ex ”Pink Panther” och Eric Balls ”Indian Summer” innan avslutningsstycket – Alan Fernie’s arr. av ”Amadeus”. En ännu yngre grupp av 8-åringar från en lokal skola fick också vara med på ett hörn.

Nästa orkester på foajéns scen var också ett ungdomsbrassband med namnet ”Youth Brass 2000” under ledning av sin dirigent Chris Jeans. Det märktes att de hade kommit betydligt längre i sitt musikutövande och de presenterade ett imponerande program. Här kan nämnas t.ex följande spelade stycken: ”Beyond the Tamar” av Ph. Harper, ”Pirates of the Caribbean” och den mäktiga ”Day of Resurrection.” Detta stora 42-manna ”Youth Brass 2000” spelade imponerande, men programmet var alldeles för långt.

Nu blev vi åhörare åter hänvisade till den mindre konsertsalen för att lyssna till ett brassband från Holland. Det var dirigent Ivan Mejlemans som ledde ”Brassband Schoonhoven”. Deras program inleddes med ett ”Solo for snare drum” (virveltrumma), vilket var en otrolig skicklig uppvisning av deras slagverkare. En rolig presentatör lotsade oss genom ett mycket bra spelat program med bl.a. ”The boy of Bechim” av Astor Piazzolla. Från FA-repertoar fanns ”Turris Fortissimo” med kända lovsånger av Stefan Ponsford och Balantintes ”Don’t doubt Him now.” Brassbandet ”Schoonhoven” var verkligen en positiv överraskning.

Tillbaka i foajén var det dags att avnjuta ”Stavanger Brass Band” från Norge med deras engelska dirigent Allan Withington. En orkester som alltid håller hög klass och även denna gång, flera duktiga solister var i elden, särskilt deras solohornist med sin underbara ton. Tyvärr var även deras program alldeles för långt, mest p.g.a. deras snacksalige dirigent. Men nu hade man lyssnat till en hel dags gratis musik – från kl. 11.00 på morgonen till kl. 19.00 och nu var det dags för kvällens stora begivenhet – konserten med The Black Dyke Band.

Black Dyke Band-konserten
Man kan tycka att man hade hört mycket bra brassmusik hela dagen – och det hade man förstås, men när kvällens konferencier Frank Renton presenterade konsertens första stycke visade dir. Nicholas Childs och Black Dyke Band hur det ska låta. Det märktes på en gång med Ron Goodwins ”633 Squadron” och ”The Final Voyage” med tillhörande bildspel av Paul Lovatt-Cooper. Vilket oerhörd precision Black Dyke presterade!

James Morrison från Australien, denna multispelande brassmusiker äntrade scenen med egen kompgrupp där två av hans egna söner medverkade.
Jag har hört James Morrison ett par gångar tidigare, men denna gång överträffade han sig själv, han kallas ibland för ”Wizard from Oz” och han är verkligen en trollkonstnär inom musikens värld – då han denna kväll hanterade både trumpet och trombon plus kompade på piano helt obehindrat. Tillsammans med Black Dyke framfördes ”Sweet Georgia Brown” ”We’ve only just begun” och ”Nobody does it better.” Innan pausen framförde Black Dyke Peter Grahams ”Symphony of Scarlet & Gold” som innehöll flera instrumentala duetter med FA-melodier från förr. Sagolikt vacker var duetten mellan baritons och horn.

Efter pausen fortsattes det med musik av bl.a. John Williams ”Hymn to the fallen” känsligt arrat av Ph. Sparke. James Morrison var tillbaka med en knippe melodier innan Black Dyke avrundade med ”To Boldly go”, skriven av Peter Graham för FA:s 125-årsjubileum i Australien. Det stadigt kontrollerade slutcrescendot blev ett värdig slut till ett värdigt program. Kan man verkligen spela bättre? Nu tillbaka till hotellet för några timmars sömn innan det är dags för morgondagens tävling.

Dagen efter var det dags för tävling. Tolv stycken band var anmälda med var sitt eget utvaldt program. Domarna dömde enligt följande mall: 60 % av poängen var för musikens utförande, 20 % för programmets innehåll och 20 % för underhållningsvärdet och presentationen. Lottdragning bestämde att Dublin Silver band från USA var först på scenen och sedan skulle det dröja flera timmar innan den sista tävlande Cory Band lämnade scenen.

Alla kameror och telefoner är ofta förbjudna på tävlingar vilket gör att blir svårare och svårare att får fram bilder för t.ex. brassnytt, men ett och annat lyckades jag med.

Slutresultatet i den 40:e jubileumstävlingen år 2016 blev:

  1. Cory Band
  2. Grimethorpe Colliery Band
  3. Brighouse & Rastrick Band