Under vårvintern 2015 fick jag kännedom om en resa med en brassensemble till Afrika. EFS skulle fira 150­års jubileum av sin missionsverksamhet i bland annat Tanzania, och det skulle firas med äkta brassmusik.

Jag skickade in en ansökan, trots att jag inte tillhör EFS och fick veta att jag skulle få besked i September samma år. Efter ett tag fick jag ett e­mail från ensemblens dirigent som påminde mig om att han 45 år tidigare var elev på Mellansels Folkhögskola då jag var anställd där som brasslärare. Det var verkligen roligt att få höra hur det gått för honom.

Strax därefter mejlade dirigenten att det fanns en annan sökande med namnet Preston och undrade om det var någon släkting till mig. Det visade sig att min son Derek också hade anmält sig, utan min vetskap. Nu började jag förstå att det måste vara meningen med just den här resan, och så blev det. Min fru och sonhustru fick också följa med. Det visade sig att det behövdes förstärkning bland kornetterna och då fick Dereks son Simon också hoppa in. Då var vi tre generationer Preston i samma brassensemble på väg till Tanzania, nånting som verkligen uppmärksammades och uppskattades bland folket i Tanzania. Annars var det musiker från Umeå i norr till Borås och

Alingsås i söder.

Under Kristi Himmelsfärds­helgen 2016 träffades vi på Hagabergs

Folkhögskola för att öva i dagarna tre.

Mikael Lenberg var dirigent och svarade för instudering av sina egna alster som vi hade fått hemskickade innan.

Han visade sig vara en bra arrangör som skickligt fångade upp de afrikanska rytmerna. Mikael och hans hustru hade goda erfarenheter från deras tidigare tid i Tanzania.

En tidigt morgon i Juni befann vi oss på Ö­viks central, bara för att mötas av beskedet att tåget var inställt p.g.a av storm i övre Norrland. Det blev över en timmes väntan på ersättningsbuss, som i sin tur blev stående i bilkö på en gång p.g.a asfaltering på E4:an. Vi blev två timmar försenade innan vi gick på tåget i Härnösand. I Gävle fick vi kliva av tåget p.g.a banarbete. Det blev ersättningsbuss till Tierp och sedan en ganska lång väntan för nästa tåg mot Arlanda. Då hade vår incheckningstid redan passerat. De övriga incheckade vännerna i gruppen bad för oss och när vi så småningom kom fram till Arlanda hjälpte de oss snabbt igenom alla kontroller. Naturligtvis var vår gate så långt bort som möjligt, en gate som stängdes omedelbart efter oss och nu var vi var på väg till Afrika. Efter en mellanlandning i Rom och flygplansbyte i

Addis Abeba kom vi fram till Dar es­Salaam.

Många av oss musiker hade tagit med gamla instrument som skulle lämnas kvar.

En del hade små skavanker, små skavanker som blev ganska omfattande efter Etiopien Airways onådiga behandling hela vägen från Sverige. Tur att man inte hade något eget instrument, utan istället en efterskänkt baryton som blev rejält tillbucklad, men dock spelbar.

Vi övernattade i pingstmissionens gästhus i Dar es­Salaam där vi även övade repertoaren på instrumenten som skulle lämnas.

Nästa dag var det en heldags bussresa till huvudstaden Dodoma där EFS missionär Ulf Ekängen mötte oss, en fantastisk Guda­nära människa som kom att betyda mycket för gruppen. Vi blev körda till vår inkvartering vid

Royal Village Hotell.

Nästa dag var det söndag med uppstigning i gryningen 05.30 för att hinna till

Arusha Road kyrkans första och största gudstjänst kl.07.00.

Här är mötena ca två­tre timmar. En del församlingar hade fem fullsatta möten om dagen, andra bara tre. Mötena avlöste varandra.

Jag tyckte att det var möten, bön och andra sammankomster hela dagen resten av veckan också.

I Arusha Roads församling tågade vi in med prästerna, pastorerna, kören och andra som skulle medverkar i gudstjänsten. Vi hade en marschliknande sång som vi kunde spela och sjunga utantill vid alla in­ och uttåg. Vid varje möte blev vi presenterade och medverkade med brassmusik. En av församlingens många körer medverkade också.

Det var tre stycken offergångar, och de som inte hade råd att offra pengar kom med t. ex. ägg, grönsaker m.m som auktionerades ut efter varje gudstjänst ute på kyrkbacken.

Efter den första gudstjänsten fick vi frukost tillsammans med kyrkans ledning innan det var dags för nästa procession in i kyrkan med brassmusik. Vi fick lämna mötet lite tidigare för att medverka på församlingens talrika söndagsskola.

På kvällen var vi alla inbjudna hem till missionär Ulf Ekängen. Under de många år han hade verkat i Tanzania hade han tagit hand om ett antal massaj pojkar, en del med olika handikapp. Nu gick de i skolan, några var unga män, på väg ut i samhället igen, men många bodde kvar hos Ulf. De hade lagat en härlig middag åt oss. Tyvärr försvann elektriciteten några timmar, vilket var vanligt, men det dämpade inte Ulfs berättarlust.

Vi fick höra vad Gud hade gjort i Tanzania, och vad han gör idag. Det blev en mäktig ​och ​gripande stund i mörkret, en stund som berörde oss alla.

Sedan började vardagen igen. Efter en tidigt uppstigning hämtade Ulf oss alla och vi stuvades in oss i hans Toyota Land Cruiser (som vi gjorde de flesta dagarna). Nu skulle vi få träffa ”biskopen” som bjöd oss på te och kaffe innan

vi framförde några låtar från vår repertoar. Sedan fortsatte vi in till centrala Dodoma och den stora Lutherska katedralen. Här träffade vi våra tanzaniska medmusikanter. Nu var vi ett 20­tal i brassbandet, varav tre trumslagare (en batterist och två ”afrika drums” ). Mikael Lenbergs förnämliga arrangemang fungerade perfekt med rätt anpassade svårighetsgrad för alla.

Efter den första lyckade övningen besökte vi en skola där vi fick konsertera inför en fullsatt skolgård. Några barn fick provspela med gott resultat, sämre gick det för rektorn. Vi lämnade en uppskattad fotboll som tack. Därefter fick vi en guidening runt några klassrum med ett 50 tal elever i varje, sedan tillbaka till samövningen igen.

Vi hade en veckas musikläger vid den Lutherska Katedralen där det fanns flera byggnader att öva och äta i. Under denna tid gjorde vi några avbrott från dessa intensiva övningsdagar. Ibland var det ärende på staden, en annan dag fick de som ville gå upp på stadens enda berg, Simba Hill. Det visade sig inte vara så enkelt.

Tidigt på torsdagen kom Ulf återigen och hämtade oss med sin Toyota. Vi skulle gör en tre timmers resa rakt ut i bushen till en Massajby med namnet Chitego. Där hade Ulf startat en verksamhet flera år tidigare. Nu fanns det en

”kyrka” och en stor massaj­ församling.

En sjuksyster anlände samtidigt som oss, hon hade sin ”klinik” under ett stort träd. Den stora barnaskaran radade upp sig för undersökning, tabletter och dylikt.

En grupp massajbarn sjöng för oss på sitt eget språk, annars är det Swahili som gäller mest i Tanzania. Sedan förflyttade vi oss till den närliggande massajbyn. Där låg middag ovanpå den öppna elden, en ny slaktad ko och en get. Men först skulle vi spela för dem.

När dirigent Mikael först spelade några toner tona accapella på kornetten, letade massajerna bland träden och buskarna. Den ”fågeln” hade de aldrig hört förut.

Bara att veckla ut notställen väckte förundran hos massajfolket, varje moment mötes av ett jublande crescendo. Sedan var det bara att sitta på ett omkull vräkt trädstam och blev serverad en fantastisk smakfull måltid. Det var just då en stor massajfest, så de bjöd oss på imponerande sång and dans. Vi hann även med att besöka några hyddor med öppen eld på golvet med medföljande rökfyllda rum för att hålla bort malariamyggen. Det blev en upplevelserik dag, och denna massajförsamling kommer för alltid att ligga oss varmt om hjärtat.

På vägen ifrån massajbyn, såg vi en stor kobraorm framför oss. Den försvann under bilen, bara för att lyfta sitt fula tryne och spotta på den efterföljande bilen. Det var riktigt läskigt.

Veckan fortskred med brassövningar, ibland med stora orkestern, ibland med stämrep. Under lördagen anslöt sig Maria Smeds från Uppsala, en nyvigd präst och EFS reseansvarig. Maria höll i flera av våra innehållsrika kvällsandakter.

Efter vår veckas brassläger hade vi nu en väsentlig repertoar. Först spelade vi på Gudstjänsten kl.07.00 sedan på ”katedralens” söndagskola. Sedan kl.15.00 var det upp till bevis då vi hade vår avslutningskonsert. Ett tjugotal brassmusiker marscherade spelande in och satte sig längst fram i katedralen, bredvid en gästande kör. Men var befann sig publiken? Bara ett tjugo ­trettiotal hade bänkat sig.

Det här med en bestämt klockslag fungerar inte alltid så bra i Afrika, men vi började spela och folk började välla in, så katedralen blev så gott som fullsatt till slut.

Men vilket möte. Vårt brassband med sina ”afrika drums” var väldigt uppskattat.

Den yngsta i bandet var 11­åriga Evans. Stående på en stol spelade han ”Jesus kär, gå ej förbi mej” till brassbandets ackompanjemang. Församlingen jublade!

Kören som var med var rent av himmelsk, de både sjöng och dansade till Herrens ära.

De sjöng inte så många sånger men de sångerna de sjöng var långa. Det var en musikgudstjänst som man länge kommer att minnas.

Efteråt var det dags att överlämna instrument, notställ, ventilolja och andra tillbehör och säga farväl av våra infödda vänner. Vänner som vi hade lärt känna så väl. Vi hade musicerat tillsammans till Herrans ära under en hel vecka. Vi fortsätter att be för varandra.

Nu var det en ny vecka och tidigt på måndag morgon stod Ulf och en annan församlingsmedlem utanför hotellet med två Toyota Land Cruisers. På eftermiddagen nådde vi fram till National Parken Mikumi och hotellet

Tan­Swiss.

Dagen därpå spenderade vi på safari. Efter några minuter såg vi två lejon alldeles bredvid bilen, och senare fem stycken till. Vi såg djur hela dagen, giraffer, elefanter, gnuer, sebror, schakaler, bufflar, hyenor, vildsvin, impalor antiloper, flodhästar, krokodiler och apor i mängder. Mycket nöjda återvände vi till vårt hotell.

Nästa dag var det Midsommardagen i Sverige, men vi packade in oss i Ulfs Toyota med destinationen Indiska Oceanen, närmare bestämt ”White Sands”, området några mil norr om Dar­es Salaam. Jangwani hette vårt hotell som

betyder ”Sea Breeze”. Här skulle vi avsluta resan med några dagars avkoppling. En havstrip ut till den öde ”paradisön” Mbudja Island var en härlig dagsutflykt, 26 – 30 gradigt turkosblått hav, kritvita sandstränder, nyfiskad mat till lunch.

Det var minsann en kontrast till den stora kaotiska staden Dar es­Salaam där trafikregler inte verkar existera, och också i kontrast till vår hårresande bussfärd från Dar­es Salaam till Dodoma, då vi undrade, efter bussens alla vansinniga omkörningar, om vi skulle nå Dodoma levande.

Men för att summera. Vi har varit i Tanzania för att inspirera församlingarnas brassbandsmusikanter på plats. Församlingarna uppmuntrar uppstartande av brassband i kontrast till här hemma.

De människor jag har mött i Tanzania har haft med Gud att göra, de människor som var i vår svenska grupp hade med Gud att göra. Vi kände att himmelens Gud var oss nära, vi blev ofta gripna av att se och höra vad som sker när människan tar missions befallningen på allvar.

Vi Preston’s från Pingst vill säga ett varmt tack till EFS och SEM (Swedish Evangelical Mission) för att vi fick följa med. Ett tack till vår duktiga dirigent och arrangör Mikael Lenberg och reseledaren Maria Smeds och ett speciellt tack till missionären på plats – Ulf Ekängen.