Du har säkert inte kunnat undgå att Sven Harrysson gett ut en skrift om brassband inom Pingströrelsen. Ett mycket intressant kompendium med en utlovad uppföljande del 2 inom kort.
Tidningen Dagen uppmärksammade också skriften med ett reportage – med en stor halvsidig bild av en skog av flöjter och saxofoner i ett symfoniskt band tillhörande ett helt annat samfund. I och för sig en mycket bra orkester, men bilden hade absolut ingeting att göra med vare sig brassband eller Pingströrelsen. Suck!
Något liknande hände oss i Ö-viks Pingsbrass då vi för många år sedan besökte en församling i Västerbotten. De hade verkligen slagit på stora trumman, hyrt Folkets Hus och kostat på stora annonser ute på sta’n. Det var bara det att annonsen pryddes av en klarinettist…
Ja, det är inte alltid lätt att bedriva brassband i våra kretsar. Vi möts ofta av okunskap och oförståelse, både från medlemmar och ledningen. Resultatet blir den negativa trend som Sven Harrysson så väl beskriver.
Vi gläds åt de brassband som upplever framgång, men vi är förmodligen fler orkester som kämpar för att överleva. Spelande ungdomar flyttar för att vidareutbilda sig, vi får mindre utrymme i gudstjänster, det kan uppstå splittring i församlingen som drabbar bandet, både jobb- och familjeproblem kan dyka upp o.s.v.
Plötsligt blir det ”Houston, we have a problem”.
Detta drabbar tyvärr de flesta av våra brassband och vi vrider våra händer i frustration. Vad är det som händer med våra fina orkestrar? Vi har säkert ofta anledning att åkalla högra makter -”Heaven, vi have a problem”.

Nu riktar vi våra steg, och vårt musicerande mot Betlehem. Gud hade sett att det gick utför för människan så Han skickade en räddare, en frälsare som föddes i Betlehems stall. En händelse som förändrat hela världen, detta första möte med Guds Son Jesus Kristus som vi firar varje jul och adventstid.
Minns du ditt första möte med vår frälsare? Glädjen, ivern, glöden? Finns det kvar?
Vi behöver gå tillbaka till den första plats där vi mötte Jesus, platsen där allting hände, platsen som förändrat våra liv. Vi har troligen blivit förändrade själva under åren, men Jesus är alltid densamme.

Under hösten har jag känt ett behov av att besöka min födelsestad i mellersta England, vilket helt säkert har med åldern att göra. Då jag nyligen var i Storbritannien passade jag på att göra just detta. Jag besökte t.o.m själva huset där jag först såg dagens ljus (på den tiden fanns det ingen mödravård på sjukhusen utan barnmorskan kom hem till oss när det var dags). Jag såg också vårt andra hus som vi bodde i när pappa kom hem från kriget, och jag besökte skolan där jag gick första klass innan vi flyttade ner till sydkusten. Jag ville helt enkelt tillbaka till platsen där allting började.

Nu samlas vi runt Jesusbarnet, ssom också är korsets man och den uppståndne Jesus. Vi personligen, våra orkestrar – vi alla behöver gå tillbaka till källan, tillbaka till den Jesus som aldrig förändras – då tror jag att våra brassband har en större chans att överleva.
Vi möts dit Betlehemsstjärna leder oss.