Nu är det dags att ta fram både hammocken och hängmattan, våren har kommit. För er som bor i mellan- och södra Sverige har våren kanske redan passerat och sommaren är i antågande. Hela naturen är i ett enda stort uppvaknande för att snart visa sig med full grönskande prakt blandat med härliga blomsterängar och rabatter.

Jag har haft förmånen att höra på flera mycket bra brassband under den gångna vintern. För några veckor sedan hörde jag en konsert med proffstrumpetaren Jan Gustafsson där han spelade Hummels Trumpetkonsert och sedan Alessandro Marcellos Trumpetkonsert i d-moll på ess-trumpet. Han kompades av Linköpings Filharmoniska Orkester – en fantastisk föreställning.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att bevista Cory Bands besök i Värnamo, men jag har hört från andra och läst vad som skrivits i Brassnytt, och förstår att jag gick miste om något utöver det vanliga.

Många gånger har jag önskat att flera av våra egna orkestrar kunde prestera bättre musikaliskt. För att nå en högre standard behövs det lilla extra från oss själva för att nå en betydligt bättre kvalité. Nu kanske inte alla har som mål att bli som Cory Band med allt vad det innebär, men jag är övertygad om att stora förbättringar kunde ske om alla verkligen ville.

Som mångårig brassledare inom Pingströrelsen i Sverige har jag erfarenhet av den ganska utbredda ”hit, men inte längre”-mentaliteten. Många tycker att det är roligt att spela i brassband, bara det inte inkräktar på ens egen bekvämlighet, att det inte tar för mycket av ens tid.

Jag tror att det är många dirigenter som slår sig blodiga för att komma förbi detta. Deras musikaliska visioner slås lätt i spillror för att bandet inte har några större intentioner att bli bättre. Ofta hör jag musiker säga ”hörde du denna musiker, hur fantastiskt hen spelade, tänk om man kunde bli så där bra”. Då brukar jag säga ”gör något åt det då!”.

Brassband som sneglar på andra bra brassband med avund – ”gör något åt det!” Jag har sagt det förut, att vad som helst duger inte för Guds verk, vi ska vara som en ”prydnad i templet”, och då är det bara vårt bästa som duger, eller hur?

Den inställningen ska även genomsyra hela vårt övriga tjänande. Vi ber om väckelse, vi ber att stora ting ska ske, men våra egna handlingar säger ”bara det inte inskränker på min egen bekvämlighet, bara det inte rubbar mina egna cirklar för mycket”. Vilket hinder vår egen egoism kan vara för främjandet av Guds verk!

Några allvarliga tongångar från Speaker´s Corner idag, men kanske ord som skapar lite självrannsakan hos somliga.

Nu inträder en härlig årstid. Det är tur att naturen inte säger ”hit, men inte längre”, utan ger allt, precis som vi borde göra.

Må Herren välsigna alla som gör sitt bästa i brasset för Guds verk. En uppmaningens ord till de övriga – ”Gör något åt det!”. Man ska både be och arbeta.

Keep praying – keep playing!

Trevlig sommar!