I England hade jag ett av mina första jobb vid engelska televerket där jag satt vid telexapparaten (föregångare till datorn) och skickade och tog emot telegramremsor från hela världen. Vi operatörer satt i långa rader och hade en s.k. supervisor, en man som aldrig log, som gick fram och tillbaka bakom ryggen på oss och höll oss under uppsikt. Vi jobbade i skift, och när man under nattpasset blev lite dåsig och slöade till stod plötsligt denna supervisor, tillika slavdrivare, bakom ens rygg med sina livlösa ögon som såg rakt igenom en med orden ”Let’s have a sense of urgency, Mr Preston” (=Låt oss ha en känsla av angelägenhet och brådska, Mr Preston).

Under väckelsetiden i Örnsköldsvik på 60- och 70-talen hade vår församling på lördagar stora friluftsmöten på stadens torg med strängmusik, solister, körer, brasset, vittnesbörd, appeller m.m – det var härliga tider. Men sedan kom en tid då man inte upplevde torgmötet så angeläget längre. Först lämnade strängmusiken och körerna arenan, sedan sångsolisterna, vittnesbörden upphörde, pastorsteamet övergav oss, vilket resulterade i att ljudkillarna inte kände att de behövdes. Då stod brasset ensamt kvar på torget, kanske inte varje lördag, men i allafall varannan i några år till. Eftersom vi inte längre hade någon ljudanläggning målade ett par grabbar i orkestern en stor skylt som alltid stod bredvid oss på torget – ”Här spelar Pingstbrass”.
Tyvärr har vår församling inget vittnesbörd på torget idag. Kanske blev tillståndet för dyrt. Det finns säkert fler som känner igen detta scenario från sin egen församling.

När brasset stod där på torget med sin skylt som vittnesbörd och spelade sina marscher och inbjudningssånger tänkte jag ofta på Noak som spikade på arken. Noak och hans familj stod ensamma medan de andra skrattade åt dem -”Varför bygger ni en ark uppe på torra land?”. Men Noak fortsatte att predika och inbjuda alla till räddning och frälsning tills den dag Herren stängde dörren.

Kära brassmusikanter, vi har en jätteuppgift med vår musik. Idag är det brådskande och angeläget att basunera ut budskapet om räddning och om frälsning. Folk kommer säkert att skratta åt oss och säga ”Vi behöver ingen frälsning, vi har det så bra”. Men, tvungna av Jesu kärlek, är det vår plikt att upplysa om att ”idag är frälsningens dag”.
Låt oss inte glömma vårt uppdrag att vara i Jesu tjänst. Hur länge då? Ja, vad säger vår mästare? Han säger att vi ska hålla fästet tills ”jag kommer”. Vi har väl inte tappat blicken på Jesu återkomst? Vårt ärende är mer angeläget nu än någonsin – det är till och med brådskande.

”Let us have a sense of urgency”.