Jag kom på härom dagen att det måste vara över sjuttio år sedan som jag började spela ett brassinstrument. Det blev 2:a kornett i ungdoms brasset hos frälsningsarmén i min hemkår i Storbritannien. Under de första åren hann jag spela på flera olika instrument tills den dag vi hade en gäst officer/predikant hos oss och hon heter Massie Wiggins. Utöver sin gärning hos frälsningsarmén var hon en skicklig trombonist, efter predikan på söndagkvällsmötet tog hon upp trombonen och kompat av pianot spelade hon en enkel Schubert Serenade. För mig som ung grabb var det så ljuvligt, så underbart. Att ett brassinstrument kunde låta så underbart var en verklig ”wow”-upplevelse, och hädanefter var det bara trombon som gällde för mig.

Denna Massie Wiggins var så bra att när den berömde dirigenten Sir John Barbirolli hörde henne, fick hon omedelbart anställning som principal trombonist i den lika berömda Manchester Hallé Orchestra. Tyvärr gick Massie Wiggins ur tiden förra året, men innan dess hade Englands drottning förärat henne titeln MBE som betyder ”Most Excellent Order of the British Empire” – for services rendered to God and Empire. Ofta behöver vi en sån där ”wow”-upplevelse för att väcka oss.

Min far ville ofta att jag skulle kompa honom på pianot när han spelade violin. Han kunde själv inga noter – och utöver att pappa var en bra sångare – var han också duktig att spela på gehör på både piano och fiol. Som ung tonåring ledsnade jag efter ett tag som ackompanjatör, särskilt när jag märkte att han var i ett helt annan värld med sina egna musikaliska utsvävningar. Men även om jag själv ledsnade så gjorde aldrig min far det. Efter jag hade gått och lagt mig på övervåningen kunde jag somna till hans ljuva toner, ibland på violin, ibland på piano eller tramporgel – det var det bästa jag visste. Ett musikalisk ”wow” faktisk som har präglat hela mitt liv.

Min far pratade aldrig om sina hemska upplevelser under krigsåren, men jag är helt övertygad om att de kom till uttryck när han musicerade sent på natten. Ibland kunde det vara någon känd väckelsesång – men han kunde likaväl övergå i typ Lehars ”Glada Änkan” eller någon krigsårsmelodi gjord populär av Vera Lynn, typ ”A nightingale sang i Berkley Square”. Redan då förstod jag att all musik min far spelade var ”andlig musik” för honom, han var liksom på en annan planet där det bara fanns gudomliga toner.

Man har ju haft flera ”wow”-upplevelser under åren,  t.ex. när den blinda Andrea Bocelli sjunger ”Our Father” (Fader Vår) – det är som Jesus själv är med och leder oss i bönen. Ett annat exempel är när violinisten Itzhak Periman framför ”Temat ur Schindlers List”. Du har själv säkert många liknade tillfällen som har påverkat ditt liv – till och med ditt spelande.

Även om jag vet att många upplever att de alltid har hört Honom till – alltsedan barnaåren – är det flera av oss som som äger en verklig ”wow”-upplevelse vid vetskapen om att nu tillhör jag Honom och Han tillhör mig, eller som det står i sången ”Något hände och nu jag vet” -eller som den heter på engelska – ”Something happened and now I know – he touched me”. Det är den största ”happening” och den största ”wow” vi kan vara med om!

Bland annat är det denna ”wow”-upplevelse vi vill uttrycka i vår musik, och det är denna ”wow”-upplevelse vi vill förmedla till andra. För att nå detta ”wow” i vår musik krävs det först och främst att vi äger det vi försöker uttrycka, att göra det med den allra bästa övertygande inlevelsen, med en så nära himmelsk ton som möjligt.

Lyssnare ska helst säga ”wow” när vi berättar om vårt möte med Jesus, lyssnare ska helst kunna säger ”wow” när brasset spelar. Om vi inte har dessa intentioner, då är vi illa ute eller hur?

Nu har flera av oss varit med om årets upplyftande ”pingstbrass”-samling i Göteborg, tyvärr undrar jag om det var kanske den sista för min del. Man är ju närmare de åttio år än de sjuttio, så det är inte så konstigt egentligen att kroppen börjar säga ifrån. Men jag ska försöka hänga med i brasset till åtminstone årsskifte eller eventuellt till sommaren 2018, detsamma gäller min medverkan i Brassnytt. Det här belyser våra stora nyrekryteringsbehov på alla fronter.

Jag tror säkert att det finns flera som kan aktivt stödja vår net-tidning. Kan undertecknad som har ett främmande modersmål, jag som har aldrig gått en s.k.”svenska för invandrare”-kurs (det fanns inga SFI-kurser på min tid), som sagt, kan jag – då kan de flesta som även äger betydligt bättre förutsättningar en en annan. Pratar eller maila till Willy Lindberg eller någon i PBB-styrelsen om saken. När vi alla hjälps åt kan underbara ting ske.

För många, många år sedan åkte hela min familj upp till över Stekenjokk via den s.k. vildmarksvägen. Uppe på högfjället parkerade vi bilen och gjorde i ordning för en utflykt upp till en närliggande fjälltopp. Med fikakorgen, vattendunk och spritkök i högsta hugg gav vi oss iväg uppför, en mödosam ganska lång vandring med fem små barn. Men när vi kom högst upp – vilken utsikt! Vi dukade i gräset, plockade fram fika, spritköket var framme, nu skulle det var gott med saft, varm korv och kaffe – men var hade vi tändstickorna? Då upptäckte vi att ingen hade tagit med sig dessa, de var alltså kvar i bilen, och bilen var nu bara en liten prick långt ner i dalen. Efter att alla hade skyllt på den andra, förstod vi att ingen hade tagit ansvar. Vi hade alla verktyg men ingen eld.

Är det inte så ibland i vår verksamhet? Vi jobbar fram till nånting, kanske en spelning, vi står beredda – men då går det upp för oss att vi har ingen ”eld”, ingen glöd, vi har glömt att ha ”elden” med oss.  Vi kanske litar på att någon annan har ”elden” med sig- och rätt som det är är vi eldfattiga och kraftlösa.

Vi lever i en tid där vi mer ån någonsin behöver fråga vår Mästare om vägledning, vara lyhörda för Hans röst,  både för oss själva och våra orkestrar. Vi behöver var och en alltid vara uppfylld av Guds Ande så det märks i vår andliga tjänst, i vårt spelande för Gud. Då märks det utåt till dessa vi ska nå ut med evangelium. Om  människor omkring oss ska få denna ”wow”-upplevelse måste vi börja med att rannsaka oss själva.

Jag önskar all Herrens rikaste välsignelse, med många givande stunder både framför tronen och framför munstycket.

Peter Preston