Så har vi varit samlade än en gång till våra årliga brassdagar. Vi var ett 30-tal deltagare som hade samlats i Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Om jag ska vara riktigt ärlig hade jag förväntat mig det dubbla antalet!
Men det var en bra stämfördelning i konferensorkestern under vår eminente Anders Lundins ledning). Hoppas att alla har fått ny inspiration, nya idéer och kanske nya spelstycken.

Att träffas i ett forum där vi kan ge varandra tips, ta del av olika speltekniker, diskutera vår plats i församlingens musikliv m.m. är roligt, men det kanske viktigaste är att vi förstärks i vår tro så att vi tror på det vi gör i brasset.
Torgny Hansson och Järfälla Brass inledde Pingstbrass 2016 med Leslie Condons ”Faith Reborn”.
Torgny gav oss först en uttömmande förklaring av stycket: det är musik som uppmuntrar oss att återuppväcka vår tro.

Efter kriget flyttade min familj från mellersta England ned till sydkusten där jag började i ny skola. Samtidigt började även två andra pojkar i skolan, och vi blev de tre musketörerna och vänner för livet. Vi har följt varandra genom giftermål, familjebildning och andra viktiga händelser, men det var en sak som fattades – deras tro på Gud.
De visste att jag spelade i den lokala Frälsningsarméns brassband, men inte så mycket mer.
Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag inte vittnade mer övertygande om min frälsning till dem. Under alla år har jag bett för dem och deras familjer, särskilt mycket sedan jag bosatte mig i Sverige. Dessa grabbar är mina bästa vänner, och jag vill inte förlora dem.

För cirka 10 år sedan var jag hemma i England på besök och ville så klart passa på att även träffa mina barndomsvänner med familjer. Kvällen tillsammans blev så lyckad att vi bestämde oss för att klämma in ännu en träff innan jag skulle åter till Sverige. Jag föreslog onsdagen, men ”Det går inte, aldrig en onsdag” sa den ena vännen. Jag undrade om det var något särskilt med onsdagar – ”Jo, jag är upptagen med att servera te och smörgåsar på onsdagar”. Eftersom jag inte fattade ett dugg bad jag honom förklara sig. ”Du förstår” sa han, ”vi håller i en alfa-kurs i vårt hem varje onsdag, och jag ansvarar bl.a. för förtäringen”.

Jag höll på att tappa hakan! Så långt hade min tro räckt, och jag kände hur Herren gav mig en knäpp på näsan – ”var det det här som du har bett om i alla år?” Det visade sig också att deras dotter, som ofta suttit i mitt knä som barn, var missionär i Indien med Youth for Christ. Ännu en knäpp på näsan.
Min andre vän med sin fru visade sig tillhöra samma kyrka. Nu sved min näsa ordentligt. Mina bästa vänner som jag bett för i alla år hade mött Jesus och tillhörde Honom. Glädjen var obeskrivligt stor hos undertecknad!

Jag skulle ändå haft en större tro, den kanske ändå var som ett senapskorn, men om jag hade ägt en större tro hade jag inte blivit så häpen för att Han redan hade svarat på mina böner. Du har säkert likartade upplevelser.

Här hemma i Ö-vik har vi under hösten jobbat med musik av Eric Ball, bl.a en marsch som heter ”Forward in faith” vilken får mig att tänka: Låt oss be om en större tro på Jesus, på vad Han kan och vill göra både med oss och genom oss.
För att summera: Låt oss tro på det vi tror på!