Under sen vårvinter fick jag ett telefonsamtal från en sångare som ville att jag skulle kompa honom på piano på ett lördagskvällsmöte i ett EFS-kapell långt ut i norrländska bushen. Det var inte precis vad jag kände för just då – stället låg många mil bort och jag hade så mycket annat att göra. Vid frågan om pianots kvalitet fick jag till svar att inget sådant fanns alls. ”Hur har du tänkt att jag ska kunna kompa dig då?” frågade jag. ”Ja, det får du fixa” fick jag till svar. Eftersom jag tyvärr har svårt att säga nej gick jag med på det, men hjärtat var inte riktigt med.

Som pianopedagog är jag allergisk mot syntar och all elektronisk alstrad pianomusik, men för den goda sakens skull undersökte jag motvilligt möjligheten att låna ett instrument och fick löfte från pingstkyrkans musikråd att låna ett elpiano från församlingen. En yngre församlingsmedlem upplyste mig om att man också måste ha en ”cube” som förstärker ljudet, annars låter pianoljudet inget vidare, och han lovde ställa fram allting åt mig i kyrkan.

Dagen innan åkte jag till kyrkan för att lasta och allting fanns där – elpianot, pianopedalen, stativet till elpianot och cube-förstärkaren, men eftersom det var fredag = ungdomskväll lät jag allt vara kvar då jag tänkte att ungdomarna kanske skulle behöva elpianot under kvällen.

Tidigt på lördagsmorgonen åkte jag åter till kyrkan för att lasta grejerna, men till min bedrövelse var cubeförstärkaren borta. Min första tanke var att det inte var meningen att jag skulle åka till obygden och blev något nedstämd, men det var bara att bita ihop (jag fick höra efteråt att några ungdomar hade rest till Rumänien med hjälpsändningar och hade tagit cubeförstärkaren med sig till sina elgitarrer/basar).

Dags för ilastning i bilen. Elpianot var dock så tungt att jag inte orkade lyfta det själv, och ingen hjälp fanns att få en tidig lördagsmorgon. Jag lyckades i alla fall baxa det stora schabraket tillsammans med stativet på en vagn och ut till min herrgårdsbil. Med nedfällt baksäte skulle den rymmas ganska exakt i bilen. Men vad händer när jag lyfte upp elpianot från vagnen? Vagnen sticker iväg nerför gatan. (Om ni varit i Ö-vik vet ni att det är rätt backigt i centrala sta’n.) Det var bara att lämna pianot lutat mot bilen och springa efter vagnen. Som tur var var det få bilar i farten denna tidiga lördagsmorgonen, och jag lyckades få fatt i den innan någon skada skett. Men jag tänkte – det är inte min dag!

Senare på eftermiddagen startade resan mot obygden. Jag hade fått reseinstruktioner, men jag tyckte att jag aldrig kom fram. Det kändes som att jag var halvvägs till Norge! Men så kom avtagsvägen – en grusväg med tjälskador. Naturligtivs fastnade min nytvättade bil i leran. Inte min dag tänkte jag igen!

Så småningom lyckades jag gunga loss bilen och fortsätta. ”Du kan inte missa EFS-kapellet” hade de sagt, och helt riktigt stod det där. Jag lastade ut det tunga elpianot och gick in för att hämta hjälp, men när jag öppnade dörren var det ”I afton dans” som pågick. ”Det här är det gamla EFSkapellet som numera är bygdegård” fick jag veta. ”Det nya EFS-kapellet ligger någon kilometer längre fram”. Inte min dag tänkte jag igen. Bara att lasta in schabraket i bilen igen.

Vid det rätta EFS-kapellet hjälpte villiga händer mig in med elpianot och upp på pianostativet på estraden. Mötesledaren hälsade mig och sångaren välkomna, men när jag satt och pustade ut bakom elpianot ser jag att stativet börjar vika sig under elpianots tyngd och plötsligt kraschade allting på golvet. ”Inte min dag” tänkte jag – ”detta kan aldrig vara meningen!”

Som tur var skadades inte elpianot av fallet, så det var bara att palla upp det med några stolar på var sida. När jag till slut kompade sångaren på det uppallade elpianot utan cubeförstärkare kände jag mig minst sagt missnöjd med alltihop – det var inte min dag minsann, vad har jag här att göra, det här kan inte vara meningen.

Som om detta inte var nog började det under hemvägen att snöa kraftigt – och jag som nyss hade bytt till sommardäck – det var bara att krypa fram tills jag närmade mig kusten och civilisationen igen. Under tiden förberedde jag ett försvarstal till pingstkyrkan för att möta deras eventuella ersättningskrav för det lånade stativet. Jag tror jag aldrig har känt mig mer misslyckad, varför hade jag inte sagt nej ifrån första början?

När jag några veckor senare berättade denna historia för några vänner fick jag höra att EFS-kapellet just denna kväll fått ett av de största offren någonsin. De tyckte att det varit ett fantastisk möte och vilken sång och vilken musik! Jag som hade tänkt efter alla strapatser att det där inte var min dag – men för andra var det tydligen absolut deras dag.

Det är lätt för oss människor att gräva ner oss när det inte går som vi har tänkt, men Herren själv säger: ”Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar. Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar”.

Over and out!