Gott Nytt Spelår kära medmusikanter!

Nu när den sista skinkskivan slunkit ner och den sista biten plumpudding bottnat är det dags att ta nya tag för Guds rike. Låt oss genom bön vara beredda att möta det nya året och den värld vi lever i. Låt oss vara musikaliskt beredda, uppvärmda och uppövade så att vår brassmusik ger en klar signal och William Booths uttryck ”själafrälsande musik” åter blir levande för oss.

I dessa tider då många av oss upplever att sång och musik trängts undan från församlingen och gett oss färre speltillfällen måste vi själva ta initiativet. Låt oss vara evangeliska i våra tankar. Låt oss själva hitta speltillfällen där vi kan presentera Jesus och frälsningens budskap. Lyckas vi få någon eller några från pastorsteamet med oss är det bara bra. Vi måste komma ifrån denna ”ett möte i vecka”-mentalitet, vilket är farligt bekvämt i väckelsearbetet!

Men viljan att tjäna måste komma inifrån, det måste vara som Paulus säger att ”Guds kärlek tvingar mig”, annars blir det krystat och håller inte i längden.

En pingstvän utan pingst är andefattig, en missionsförbundare utan missionsvision är ganska utsiktslös, en helgelseförbundare utan helgelse får ett påklistrat tjänande, en frälsningsarmé utan frälsningsbudskap måste vara en ganska tandlös armé, o.s.v.

Jag tror det är dags att vi håller lite väckelsepredikningar för oss själva, i församlingen, i våra cellgrupper, på våra blåsövningsandakter. Vi behöver alla väckas på nytt. Nu är inte tid att leka kristendom, vi kan inte leva på ett matrikelnummer eller på våra föräldrars frälsning. Var och en av oss behöver ett personligt möte och upplevelse med den uppståndne Jesus. Vi behöver vara fyllda av Jesu kärlek och Guds ande så vi kan säga som apostlarna sa till tiggarna i Jerusalem – ”Vad jag har, det ger jag dig”. Men har vi inget blir både vi och världen ännu fattigare.

Nu är hög tid att ”go back to basics” och ta vår kallelse på allvar, ty det är ju Jesus själv som har utvalt oss och inte vi själva.

När Petrus misströstade gick det inte längre att gå på vattnet, men så länge han hade blicken på Jesus gick det bra.

Som Guds församling och Guds armé ska vi ständigt och stadigt vara på frammarsch, annars blir det inte så många segerrapporter. Om vår egen bekvämlighet prioriteras är det stor risk att både vårt eget andliga liv och övrig verksamhet stagneras.

Ja, raka puckar från en som själv sitter i glashuset, jag håller med. Jag är också en syndare frälst av nåd som behöver väckas ännu mer.

Om vi är riktigt ärliga känns vår tjänande ibland lite ineffektivt. Gå ut på gator och gränder med våra lurar och basonera ut frälsningens budskap för en sargad värld. Din blåsledare behöver dig, din församling behöver dig, men mest av allt: Jesus behöver dig.