Idag vill jag tala allvar med dig.
Saker och ting i vår omgivning är under konstant förändring, och så har det alltid varit. Men förändringarna sker allt snabbare och det som är sant idag behöver inte vara sant imorgon. Församlingens verksamhet förändras i en takt som är svår att hänga med i, som i sin tur gör att det ibland kan kännas tveksamt att bara säga ”amen” till allting. Visst ska vi stå till tjänst för dagens människor, och vi kan inte bara köra vidare i samma gamla hjulspår för att nå ut med evangeliet, men för den skull ska vi inte lägga av med allt det gamla.
Många lider av församlingarnas musikaliska nedrustningar. ”Minskat behov medför mindre antal möten” säger en del, ”dagens generation av pastorer har inte samma känsla för sång och musik som tidigare” säger andra, ”bristande intresse från medlemmarna” – ja, funderingarna och orsakerna är säkert många.
För många år sedan hade jag en musikant i brasset som allt mer sällan kom på övningarna och spelningarna, men desto oftare gärna ville göra sin röst hörd och komma med synpunkter. Jag minns att jag frågade om han inte kunde vara med lite oftare, men att vara mer engagerad ville han inte finna sig i. Jag nämnde att om jag skulle ha samma inställning blev det ingenting gjort av någonting. Till svar fick jag ”men du är ledare”. Jag tror att det är en ganska vanlig inställning. Vi väljer ofta andra till ledare för att själva slippa ansvar!
Man får höra alla möjliga anledningar och ursäkter för att slippa tjäna, ibland kan man gömma sig bakom riktiga legala ting. Till och med på Jesu tid var det likadant – ”Herre, jag kan inte följa dig idag för att jag ska gifta mig”, ” Herre, jag kan inte tjäna dig idag för jag ska begrava min far” osv. Och det är klart – visst finns det saker och ting som vi måste och bör göra – men det är grundinställningen det är frågan om, var vi har vårt hjärta. Ge till Caesar det som tillhör Caesar och till Gud det som tillhör Gud, och nu pratar jag inte bara om pengar.
Många ledare blir utbrända, och det är klart att det bara är de som brinner för nånting som kan bli utbrända. Man får tyvärr ibland höra att verksamheter lagts ner för att ledaren inte orkade längre, att ledaren har gett upp. Men om sanningen ska fram är det väl sångarna och musikanterna som tappat gnistan, som ofta uteblir och prioriterar annat som gör att ledaren blir utbränd?
På den första pingstdagen var apostlarna samlade och i den engelska bibeln står det att ”the apostles were all of one accord” vilket betyder att de alla hade samma mål, samma iver – och då föll anden. Det räcker alltså inte med att ledaren är en eldsjäl, utan alla de som ska ledas ska också vara eldsjälar – då kan anden falla, och då är ingenting omöjligt. Då kan vårt sång- och musikliv blomstra som aldrig förr, vår brassmusik får en ljuvlig klang av himmelsk kvalitet så syndare frågar sig ”Hur blir jag frälst?”. Men har vi inte denna målsättning blir det tungt. Vi som dessutom har en helt annan motivation och en ännu högre målsättning bör kunna attrahera vår medmänniska att söka sig till frälsning genom vår musik.
Nu är sommaren här och i brist på blåsövningar måste vi själva hålla kontakt med munstycket för att hålla ambisen vid liv, men viktigast är att vi håller kontakt med vår Herre och Mästare som vill använda våra brassband som aldrig förr.
Nu kliver jag ner från Speakers’ Corner några veckor men önskar alla våra läsare en trevlig sommar!