Redan när jag checkade in på hotellet välkomnades jag av ljudet av en hornstämma spelandes ”Essence of Time” från rummet bredvid. Staden Värnamo ljöd nämligen av brassmusik överallt denna helg. Och vilken helg sedan, ett frosseri i högklassisk brassmusik framfört av hängivna brassmusikanter.

Seminarium med Philip Harper

Philip Harper, dirigent för Cory band, inledde fredagens eftermiddagsseminarium med ett föredrag om ”Band Basics”. Här betonades vikten av att jobba hårt med ungdomar och att introducera dem till ett brassinstrument, särskilt i denna tid av kulturella minskade anslag. Cory band bedriver själva en typ av minibrassverksamhet genom sin ”Cory Academy” för att nå unga brassmusikanter.

Philip ställer väldigt höga krav på sina musiker i Cory Band – 100 % närvaro på måndags- och torsdagsövningarna, och dessutom extraövningar de flesta kvällar i veckan när det är tävlingar och andra viktiga spelningar. ”It’s a way of life” sa Philip. Trots att Cory Band är rankat som världens bästa brassband är de inga heltidsmusiker, utan amatörer med vanliga arbeten, så det ställs enorma förväntningar på dessa musikanter, men detsamma gäller förstås alla toppband som till ex. Black Dyke, Fodens m.fl. Våra brassband kanske inte har samma höga mål som Cory Band – våra mål är ju ännu högre ställda! Tävlingsorkestrarnas mål är att vara bäst för att underhålla sin publik, men vårt mål är att vara ett så bra verktyg som möjligt i vår Herres hand.

Invigningen

Efter Harpers föredrag invigdes festivalen på riktigt med en sammansatt brassensemble beståendes av både domarna och yngre och äldre musikanter – deras dirigent var Berit Palmqvist och de inledde med en härlig gånglåt av Andreas Wetterlund. ”Framåt Brass” presenterade sin gratisrepertoar vilket var ett generöst och uppskattat inslag. Som avslutning underhöll duon Jennesjö och Jynnesjö proffsigt med kornett och piano och därmed var öppningsceremonin avklarad och scenen gjordes i ordning för minibrasstävlingen som omedelbart följde.

Minibrasstävlingen

Daniel Sundberg från Örnsköldsvik lotsade oss igenom den yngstas division. Alla minibrassare tävlade med Stuart Johnsons ”Hollyhedge March” plus egna valda stycken. Åsenhöga Youth Band tog hem segern, föjlt av Uffes Youth Brass Band och Göteborgs Youth Brass Band. Domare var Jappie Dijkstra från Holland och Fredrik Andersson från Sverige.

Elitdivisionen

Klockan 21 var kyrksalen fullsatt inför de tre orkestrarna som skulle kämpa i Elitdivisionen med ”The Essence of Time” – ett fantastiskt stycke av Peter Graham som beskriver de olika stadierna i en människas liv enligt Predikaren.

Windcorp Brass Bands solokornettists inledning var magiskt vackert, men som helhet gillade jag Solna Brass:s tolkning bättre, men det skulle visa sig att det inte räckte hela vägen.

Den första dagen avslutades med att Söderkårens Musikkår bjöd på rofylld musik i levande ljussken i Värnamo kyrka, en verkligt skön och njutbar stund och balsam för själen. Jag hoppas att det blir en tradition.

Första divisionen

På lördagmorgon var vi många som bänkade oss i tävlingssalen för att lyssna till Första divisionens prestationer. Tävlingsmusiken var ”Dimensions” – också av Peter Graham. Uffes Blås inledde med ett imponerande framförande av ”Princethorpe Variations” av Kenneth Downie. Jag skrev ”mycket bra” i mitt eget protokoll, och de blev också det vinnande bandet, tätt följt av Åsenhöga Missionskyrkas Brass Band och Lunds Brass Band.

Smyrna brass såg maffigt ut med sina fem tubor. Ryttargårdskyrkans ”brasset” tyckte jag spelade bra, och trots lite orenhet hade jag bedömt en högre placering åt dem.

Vädjan till tävlingsarrangörerna

Släpp inte in folk under tiden de tävlande banden framför sina program! Ibland fick dirigenten snällt vänta tills allt var lugnt och tyst i salen innan de slog igång sina stycken, och då ringde domarna flera gångar och undrade varför bandet aldrig kom igång igen. Oskicket är minst sagt irriterande både för publiken, domarna och musikerna.

Någon slags ljudsluss vid dörrarna vore också önskvärt så man slipper höra högljudda samtal från de väntande utanför. Kanske räcker det med en tjock, hängande gardin. Annars ska den lokala kommittén ha en eloge som såg till att allt gick så smidigt.

Division 2

Sedan var det dags för Division 2, men tyvärr missade jag de flesta band i denna division på grund av lunch på stan. Sorry! När jag kom tillbaka möts jag av en sprudlande marsch med titeln ”Kinshasa” av Leslie Condon. Det var min goda vän Leffe Petterson och VM Brasset från Växjö som stod på estraden, och de avslutade med ett stämningsfullt framförande av ”St Margaret” som bygger på den engelska hymnen ”O love that will not let me go”.

Festivalklassen

Festivalklassen inleddes med Sennan Brass Band och Wenern Brass, men när Borås Brass Band med Magnus Hylander i spetsen tågade in var det en välkommen friskt fläkt. De hade ett bra avvägt program som förgylldes av en manlig solist.

Torgny Hanssons Söderkårens Musikkår håller alltid hög klass, och denna dags prestation lämnade ingen besviken.

Elitdivisionens fritt valda program

Efter att ha hört Betlehemskyrkans Musikkår från Göteborg spela förstod jag att det var mellan Solna Brass och Windcorp det skulle stå, men när Windcorp tog itu med ”Cloudcatcher Fells” var saken klar – Göteborgs Windcorp tog hem segern än en gång mitt framför näsan på Solna Brass.

Konsert med Cory Band

När festivalens stora dragplåster The Cory Band spelade var kyrksalen mer än fullsatt. Det är synd att Jönköpings Pingstkyrka saknar alla biutrymmen som Värnamo har, för nu var det väl trångt i Arken. Med alla deltagare på plats fanns det inte mycket utrymme kvar för en betalande publik, och ekonomin är ju inte så oviktig vid ett sådant här arrangemang.

Cory Band härstammar från södra Wales, från The Rhondda Valley som är en av många dalgångar som hårt exploaterats av kolindustrin i Storbritannien. Jag har en bror som bor bara några km därifrån.

Det är en ganska trist dalgång med koldamm överallt, stora slagghögar och kala kullar. Skogen skövlades för för flera decennier se’n. Fåren strosar fritt på gatorna, och när de inte livnär sig på gräset på kullarna är de och gräver i soptunnorna. Min hustru kallar dalen för ”världens ände”, och man man kan verkligen fråga sig hur något gott kan komma från denna håla?

Men som ofta förr föds någonting vackert ur fattigdom och misär. Här finns också den världsberömda kören Treorchy Male Voice Choir. Men nu satt alltså the Cory Band på festivalenscenen och bjöd på en riktig fröjd för örat.

Med en knivskarp precision öppnades konserten med ”American Fanfare” och marschen ”Thundercloud”.

Sopranvirtuoson Steve Stewart var i hög form med Norman Bearcrofts ”High Fidelity”.

Henry Geehls ”Romanza” av trombonisten Chris Thomas visade hur man tillsammans med bandet verkligen kan spela svagt, och när Chris oktaverade upp den redan höga sluttonen i en ännu svagare nyans gick det en stilla susning genom publiken – det var en rent av himmelsk ton.

Cory Band rundade av programmets första halva med ”Vita Aeterna Variations” av Alexander Comitas. ”Vita Aeterna” betyder ”evig liv” och de spelade med en sådan inlevelse att publiken blev helt hänförd – det var både mäktigt och vacker musik som trollband publiken, nästan för vackert att applådera.

Efter pausen stod den rekordstora orkestern med över 150 minibrassare på scenen – alla klädda i röda tröjor med texten ”I have played with Cory band”, och det var precis vad de gjorde.

De spelade ”Framåt Marsch” av Tom Bevik och Fred Mercurys ”We are the Champions”, och tillsammans med Cory band lät det riktigt, riktigt bra. Nog blev man lite fuktig i ögonen av denna syn – tack, tack alla ungdomar och minibrassledare, det var en fantastisk prestation.

Cory band fortsatte att imponera på oss med flera nummer, bland annat ”Swing Thing” med althornisten Owen Farr innan musik från Puccinis Tosca avslutade programmet. Naturligtvis blev det extranummer som satte punkt för denna underbara stund innan prisceremonin tog vid.

Brass-SM i Värnamo markerar slutet på tävlingsåret, därför hittar ni en resultaltlista över samtliga av årets viktigaste tävlingar på en annan sida i denna tidning.

Jag får se om jag har hälsa och kraft att besöka brass-SM nästa år – lusten och längtan finns i.a.f.

Tack till alla som jobbade med årets festival – ni har överträffat er själva även i år.